Mellanlandningar

Malaysia, revisited
Jag gillar att komma tillbaka till ställen. Det ger lite samma trygga känsla som att komma hem. Vi var åter på Kuala Lumpurs lågbudgetflygplats. Vi återvände in till stan igen, på en snabbtur för att hämta ballast på vårt gamla hostel, två veckor senare. Jag sov i taxin på vägen in.

Dan blev vacker, fuktig och varm, med den speciella.. arom som präglar det här landet, eller kanske alla ställen nära ekvatorn, vad vet jag. Vi satt mestadels på olika caféer och tittade på livet i stan. Gick på internetcafé för våra hotellbokningar, växlade pengar. Vi hittade ett stiligt underjordiskt foodcourt – svinbilligt & bästa woken nånsin.

Vår taxichaffis, samma kille som kört oss in till stan på morgonen, berättade en massa intressant på väg ut till flygplatsen igen. Han verkade vara en ganska bildad herre och noga med att inpränta sin nations storhet på besökarna. Bl a skulle det gå att åka till Singapore – vår nästa mellanlandning – med taxi, för en inte orimlig summa. Och, eftersom planet vi skulle med blev försenat, flera timmar, samt att vi åkte på ett par extraavgifter á la lågprisflygbolag, hade det kanske inte varit nån dum idé. För att inte tala om att åka buss. Åk kollektivt, folk! Det ska jag börja göra. Efter Indien, alltså. Flyg är antagligen inte lösningen på utsläppsproblemen. Jag antar att det får bli transsibiriska järnvägen hem, när jag nu ska ta mig hem?

Min sjukdom verkade vara på tillbakagång efter tabletten jag tog, åtminstone det värsta av den. Min sjukdom? En släng feber kom hastigt och oväntat efter en lång promenad i solen sista dan i Aussieland. Jag fick under kvällen och natten muskelvärk, halsont och en envis, torr hosta. Inte de bästa flygförutsättningarna, speciellt inte när de har värmekameror på flygplatsen för att fånga potentiella svinpatienter. Jag svalde en febernedsättare och ljög friskt på kortet man var tvungen att fylla i på flyget angående sin hälsa – alla mina symptom var tydligen indikationer på H1N1 och skulle karantäniseras.

Om det nu var det jag hade, en väldigt lindrig form i så fall, skulle en karantän antagligen varken göra till eller från ur smittosynpunkt, men min indienresa skulle bli mycket besvärlig. För att bota mina små (mycket små) samvetskval var jag extra noga med att hosta i armbågen och tvätta händerna – det var nog ändå mest resfeber!

Värmekameran fångade mig inte; jag skulle få åka till Indien trots allt! Väntan på flygplatsen blev dock myyycket lång. Ingen förklaring till förseningen fick vi heller, eller så hördes den inte i de brusande, skräniga, på obegriplig "engelska" vrålande högtalarna. Vi satte oss på ett fik för att ta det lugnt, och lyssna till ljudet av flygplatsen. Alla flygplatser verkar ha ett och samma ljud, bakom alla högtalare, människor och allmänt buller. Eller så är det kanske mer en känsla. Men den kommer varje gång. Översatt i fysiskt ljud låter den ungefär så här: http://www.youtube.com/watch?v=aOZsU8elXrI

Återigen höll vi på att missa planet. De hade tydligen ropat våra namn (Nils och Erik) men av någon anledning hörde vi dem inte.. nåväl, vi var ju erfarna av denna typen av situation, och vi hann även den här gången...


Singapore
Singapore var sista stoppet där Hadar återigen skulle dumpa sina surfgrejer. Den snälla japanska flicka som erbjöd sig förvara dem bodde i ett otroligt rikemansområde, i ett vitt.. palats, med pelare och vakter vid dörren, swimmingpool och intrycket av ogenerad överklass. Vi fann henne genom Hadars soffsurfargrupp Couchsurfing.org, ett nätverk där folk träffas och hjälper varandra på resor med boende, umgänge eller bara tips om ställen. Eller att förvara surfbrädor.

Singapore var ett så bisarrt ställe som det kan bli. Innan jag kom dit visste jag inte mycket mer än rykten och att det fanns förbud mot att spotta på gatan (vilket stämmer). Förra gången jag var i Australien kommenterade en vakt på den lokala flygplatsen, att om det här hade varit Singapore, hade jag fått en stämpel i mitt pass: SHIT – Suspected Hippie In Transit. Hippies, alltså långhåriga, var tydligen inte tillåtna, men de kunde få åka igenom landet! Australisk humor är lustig, men jag skulle inte bli förvånad om det här också visade sig stämma. Jag klarade mig i alla fall också här. De misstänkte aldrig något vare sig om svininfluensa eller eventuella hippietendenser.

Hursomhelst kan Sverige slänga sig i väggen i fråga om ordning och renlighet. I princip ingenting är tillåtet och myndigheterna är heller inte blyga att, med hjälp av hjälpsamma skyltar, tala om påföljderna om man bryter någon av alla till synes oändliga förbud – böter, eller om man smugglar knark, dödsstraff. Undrar vad mina Naproxen klassas som?

Resultatet är en kliniskt ren stad – nästan steril – frenetiskt julpyntad i alla färger fast det inte ens är december. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle gilla det eller inte.

Ganska snabbt väger vågen över mot ”inte gilla”. Visst har det här landet åstadkommit ett väloljat maskineri till samhälle. Tunnelbanan är punktlig och talar till och med om när vi ska gå av. Vi ser inga fattiga; antingen finns de inte eller så har de sopats undan av någon av alla rosahjälmade renhållningsingenjörer (jag tror det är rätt term i det här landet). Men väloljade maskinerier är till för kugghjul, inte människor. Till och med vårt hostel har böterskyltar (om du tar te efter att frukosttiden löpt ut...) I want out. Det är läskigt när alla sitter snällt på sin plats på tunnelbanan, utan att äta eller dricka eller prata, som lydiga barn.

Dessutom var alla katter jag såg svansklippta och magra. Ett samhälle som behandlar katter illa är inget för mig!

Med glädje steg jag på Airindiaplanet. De flesta som skulle med planet till Mumbai var indier. Det var fullt kaos redan vid bordningen. Vilken lättnad.