2010 – ett tågäventyr

Jag kände mig verkligen som en utomjording på det långa indiska tåg som skulle ta mig ner mot sydligare breddgrader: Karnataka Express mot Bangalore, eller Bengaluru som det egentligen heter. Nästan två dygn skulle jag spendera på den lilla britsen i takhöjd eller på det gemensamma sittutrymmet man kan använda på dagen när ingen sover.

Den som sett filmen Darjeeling Limited och får romantiska österlandskänslor när indiska tåg kommer på tal får nog tänka om. Detta var precis som förra gången "Sleeper"-klass, den näst billigaste; jag valde den inte av snålhet, intalar jag mig, utan för att få se det "riktiga" Indien. Det fick jag. Och det riktiga Indien tittar tillbaka med intresse och en ohämmad nyfikenhet, en känsla som aldrig undertrycks utan snarare uttrycks i rättframt stirrande och i ändlösa konversationer om min civilstatus. Trevligt, första gången, och andra och kanske tredje, men tionde gången kändes mina svar på samma gamla frågor lite mekaniska. Jag fick smita upp på min brits då och då för att ladda batterierna, eller ställa mig i de öppna dörrarna och stirra på landskapet som svischade eller kröp förbi och transformerades från skogar till öken till risodlingar.

Det är det bästa med indiska tåg, att stå i vinddraget med håret fladdrandes och titta på får och getter.. stenar.. stjärnor. Och skräpet som alla slänger hejvilt omkring sig. Papperskorgar existerar inte och få skulle använda dem om de fanns. "Nån kommer väl och städar upp. Det är det tiggarna är bra till." säger en av mina väutbildade medresenärer halvt på skämt, när jag frågar om hans åsikt om det hela.

Allah har gjort skapelsen vacker, förklarar en annan av mina nyfunna vänner för mig, när vi tittar på skymningen som glider förbi med Venus på uppgång. Jovars, svarar jag lite paff.

Stämningen är hela tiden vänlig och god, men integritet och personligt revir är inget att räkna med här. När jag försöker skriva i min bok kommer min Allah-entusiast leende och nästan rycker boken ur händerna och försöker läsa det märkliga språket, frågar vad jag skriver. Det visar sig att vi förutom landskapsgloende delar dagboksskrivande. Återigen är jag nästan förstummad av kulturkrocken! Men det verkar vara bäst att vara beredd på det mesta och bara vänja sig.

Det är skräpigt, lite trångt, ingrott men rätt mysigt om man inte är alltför känslig. Min uppväxt och natur har gjort mig ganska okänslig för lite skit i hörnen (hellre det än ett rent helvete?), så förutom en mild social utmattning är tågresan för det mesta en riktigt njutbar upplevelse.

Men återigen, att vara uttittad, hur god inställningen än är, kan få en att undra om man tagit fel planet. Jag känner mest samhörighet med den tystlåtne tibetanske munk som försynt bjuder på karameller och utan kommentar tittar på min kopia av en bok om Mahayanabuddhism. Vi är båda främlingar. Och läser böcker. Och är tystlåtna.

Tiden går och det är svårt att sova med alla stopp och oväsen från horderna av försäljare som hoppar på vid varje stopp, dag som natt, med diafragmastöd annonserandes sina varor. Återigen har jag missberäknat temperaturen i kupén kontra klädmängden, det är ju svinkallt! Och vi blir i början av resan ståendes i tolv timmar mellan Delhi och Agra på grund av dimma, så inte kommer vi söderut mot värmen heller.

Men dagarna är ljumna och det är skönt att slumra till efter frukosten bestående av torkad frukt, nötter, en chilichokladkaka (mörk!) och självproducerat cashewnötsmör som jag hittat i en butik i Rishikesh, hör och häpna! Minst i klass med den burk jordnötssmör jag tidigare konsumerat (i en takt som jag inte tänker beskriva).

Ganska precis tolv timmar försenat kommer tåget fram halv två på natten, till ett kyligt Bangalore och jag säger hejdå till mina reskompanjoner. Så vad nu? Jag hade tänkt ta en direktbuss till mitt nästa mål som är Tiruvannamalai, hemstaden för Ramana Maharshi och hans berg Arunachala.

Men det går ju inga bussar vid den här tiden, och jag är trött och luktar förmodligen som man gör efter tre dagar på tåg, så en extra dag i Bangalore känns ganska lockande! Stan verkar ganska ödslig. Undantaget är några få rickshawförare, som vill få med mig till deras respektive hotell där de får betalt som inkastare, och några vilda hundar som kivas med varandra, när jag lite desperat sätter mig ner och vilar med mina trettio extra kilo.

Till slut hamnar jag på ett ställe som visar sig vara öppet, tillgängligt och som något materialiserat ur en film noir, eller kanske en parodi: så sjabbigt att det inte går att beskriva (och blixten har grovt förmildrat verkligheten i bilderna), med grå lakan som en gång varit vita, ingrott och vidrigt från golv till tak till den grad att man undrar om det nånsin har städats, samt en krypande doft av urin om man vänder näsan i fel riktning. Jag är tillräckligt trött för att låtsas att jag är en nergången men i grunden rättfärdig hjälte utanför lagen från en utav filmerna, som inte bryr sig om nåt, allra minst kvalitén på ett jäkla rum. Jag virar in mig komplett i min filt och somnar faktiskt utan vidare tankar.

Reaktionen kommer dagen därpå då jag letar upp första bästa lyxhotell (med gratis trådlöst Internet!) och bokar in mig. Duschen framåt middag är gudomlig.







The happy ending

Fear and roaming in smelly New Delhi

...och nu (läs: för tre dagar sen) sitter jag alltså på ett café i huvudstaden och fördriver väntetiden mellan tågen. Jag försöker hitta något att säga.

Jag kan säga att min mest konkreta rädsla här i livet, är getingar. Det som mycket annat är något som jag försöker jobba på och har haft viss framgång med. I ett samlat sinnestillstånd går det att tolerera och till och med uppskatta dessa stekelkreatur när de svischar fram och tillbaka framför näsan och undrar om det finns nåt sött i närheten. Är jag däremot inte beredd kan du istället se mig flyga upp skrikandes, gråtandes, viftandes i panik. På ett ungefär. Tills jag upptäcker, att det bara var ett helt ofarligt, snällt bi. Då känner man sig bra dum.

Jag har inte hört ett positivt ord sägas om den här stan. Mina förväntningar var ungefär att komma till helvetet på jorden. På tågstationen ska man enligt guideboken bli attackerad av folk som försöker avleda en till ställen som kan lura av dig dina pengar; i stan kommer "chatty young men" att göra detsamma med snillrika sätt att få dig till hotellet/butiken de får betalt av. Föroreningar, smuts och skräp, fattigdom, tiggare, förstklassigt kaos och buller var också att vänta. Inte konstigt att jag var livrädd och på helspänn när vi närmade oss stationen och jag fick kliva av tåget. Resan började från mitt rum i Rishikesh 04:30 med taxi till Haridwar & sju timmar i indisk andraklass på ett ganska fullt (med svenska mått mätt ÖVERFULLT) tåg till Delhi. Jag kom fram trött i ögonen men alert och nervig av adrenalin.

Ingen attackerade mig eller hindrade mig från att ta mig till den välskyltade och hjälpsamma turistbyrån; ingen gjorde mer än halvhjärtade försök att få in mig i en rickshaw till överpris innan jag hunnit köpa en förbetald.

Jag åkte till Connaught Place, en rund ring med en park och en massa affärer. Det vill säga, jag gick först vilse, gav upp och testade lite "Dilli ki chaat" (gatukäk Delhistyle – mums, men bara för härdade indienmagar!) och hittade till slut rätt efter att ha fått vägbeskrivning på perfekt King's (eller Queen's?) English av en flicka med smaragdgröna ögon. När vi frågade tjejer om vägen i Ahmedabad stirrade de bara på oss och hänvisade till närmaste man.

Jag hittade alltså Connaught Place, 50 meter från där jag blivit avsläppt men åt andra hållet, där alltså fasansfulla lurendrejargetingar skulle lura i vassen. Och visst svärmade några bin omkring runt honungsburkarna, de vandrade cash-piñatorna, alltså oss turister, men de var tämligen ofarliga och rätt lätta att känna igen, för alla läste upp sina repliker från samma manus: hej, vad heter du; var kommer du ifrån; jag är student och vill öva min engelska; vart är du på väg? kom med mig, ditt ställe ligger hitåt, och ett annat jättebra också!

Allt från örontvättare till skoputsare ville sälja sina tjänster och nej är ett ord utan betydelse här. Ironiskt nog kändes det mycket lättare att sympatisera med och hjälpa tiggare än dessa försäljarartister; naturligtvis var jag tvungen att göra det till en sport att inte putsa mina skor, inte följa med till nån butik, inte bli örontvättad och mirakulöst få en liten sten hittad bland mina grisiga hörselgångar och såld till mig. En skoputsare lyckades distrahera mig & slänga bajs på min sko när jag inte tittade.. "look, sir, you have something, some shit on your shoe [sic!]".

Suck... även detta efter guidebokens manus. Jag köpte en flaska vatten och hittade några löv medan skoputsaren snopet tittade på och bytte taktik till hån. Jag log tillbaka, triumferande i hjärtlös och åsnehövdad envishet. Den som trycker på rätt knappar kan fortfarande få uppleva den sidan av mig.

Hela skådespelet stan satte upp gick rätt bra att assimilera och förhålla sig till; skojarna gör ju också bara vad de ska, kanske vad de måste. Men efter två timmars fruktlös vandring i sökande efter ett café och ett pålitligt (i mitt huvud alltså, fördomsfullt nog, icke-indiskt) företag som kunde ta sig an att skicka hem datorn som jag släpar på, fick jag ett smärre utbrott på en kille och avslutade hans replik som jag numera kunde utantill och bad honom vänligt men bestämt att försöka med nån annan.

Inget jag är stolt över. Inte det vänligt men bestämda, men att jag lät mig bli upprörd och irriterad, först på skoputsaren och nu på denne. Jag hade ju bestämt mig för att vara snäll, även om jag var trött. Den som ger sig in i leken, o s v. Those are the rules.

Jag hittade mitt café och gav upp mina aspirationer på att skeppa hem datorn, vars börda jag känt av i stigande under mina resor (man fastnar så lätt och blir sittandes). Jag bestämde mig för att vara en duktig turist och låta västerlänningen göra vad västerlänningen ska, nämligen sitta där hela dan, dricka dyrt kaffe och ignorera stan tills det är dags att åka tåg igen. Ah, känslan att få vara ifred.. själv.. utan uppmärksamhet.. lättnaden..

..tills ett par Delhibor avbröt mig i min introverta extas genom att slå sig ner och prata, de ville veta allt om mig, så som alltid händer förr eller senare i detta land. Det är egentligen ett fint och vänligt drag som borde smickra, men de sociala batterierna är ganska kortlivade i mig och kräver konstant uppladdning utan annan interaktion än med en kopp te eller min tvivelaktiga vän datorn. Men det kunde ju inte de veta.

Sista etappen tillbaka till stationen var jag lite tidig, så jag vandrade runt och avstyrde skummisar med ett nyfunnet självförtroende. En av dem kom dock fram och var helt ärlig med sina avsikter; han skulle få betalt 50 rupier om jag följde med till en affär och tittade runt i fem minuter, och det skulle göra honom väldigt glad. Varför inte? Han sa ju åtminstone som det var. Jag gjorde en deal med honom att om jag gick med så fick han ordna en billig transport till rätt station åt mig, New Delhi train station, inte Delhi train station som ligger nån helt annanstans.

En affär blev naturligtvis i själva verket två, med mattor ("äkta silke"), sjalar och pryttlar av alla de slag och färger. Jag såg intresserad ut och bad att få återkomma. Och sen, hör och häpna, fick jag billig transport till stationen – rätt station! Jag var beredd på att bli körd gud vet var, gud vet varför och på att hoppa av och hitta en vettig chaufför till överpris. Men pakten höll. Heja Delhis ärliga luringar! Så i slutändan var Delhi en helt okej upplevelse, långt ifrån alla negativa eller katastrofala förväntningar.

Det finns en sensmoral här, om bin och getingar, fördomar och sånt, men jag orkar inte avsluta den. Jag är säker på att ni fattar poängen.

Day of the "rugus"

För drygt en vecka sen lät jag mig dras med på en aktivitet som är populär bland oss utlänningar här i Rishikesh till ett mått som inte borde förvåna mig. Aktiviteten? "Satsang". Betyder ungefär "att mötas i sanning" och går ut på att en andligt svältande folkmassa – i stort sett bara västerlänningar – ger upp alla sekulariserade hämningar och fördämningar som samhället eventuellt har inpräntat och tar den för tillfället talande personen, guruns, ord till sina hjärtan (vilka ord de än må vara), med sång och religiös extas som resultat. Ungefär som att gå i kyrkan, fast mycket flummigare.

Guru betyder en som leder någon från (andligt) mörker till ljus. Men, de jag något motvilligt gick med att lyssna på presenterade en solid front av missriktad välvilja, ibland illa dold trötthet, bitterhet, girighet & även hat. "Rugus", i denne observatörs subjektiva mening!

Deras doktriner är ibland bortom all kontroll, hur bisarrt spejsiga som helst: ett hopplock av alla fria kvasiandliga associationer man plockat upp från sin omgivning, kryddat med lite klassisk hinduism här och där för att skapa en genuin doft i det hela. Fantasin är det definitivt inget fel på!

Och ska man lita på existerande källor från förr (jag tänker t ex på det som anses vara Buddhas ord i Pali-canon eller de hinduiska upanishaderna) verkar det ha vara likadant här även för två-tretusen år sedan, med olika lärare och deras brokiga läror och följeslagare. Som jag också helt sonika antar att det var på den tiden, dock kanske i lägre grad, finns det nu vissa människor som okritiskt accepterar vad som helst som sanning, bara de får en ikon, något att sätta sin innersta tillit till. Även människor jag till en början karakteriserat som "förnuftiga" har chockerat mig med blind, urskillningslös tro på sånt som för undertecknad kan tyckas låta helt befängt och flängt.

Det slår mig då igen att religion är en urstark drivkraft hos mänskligheten, något man inte ska underskatta eller förringa som ociviliserat, eller underordnat förståndet, hur löjliga uttrycken än kan te sig ibland. Jag tar mig under sjungandet och åbäkandet för att gissa, att sättet på vilket denna kraft undertrycks i bland annat vårt vackra Sverige, förr eller senare kommer att skapa en motreaktion av något slag. Den religion (eller det substitut?) de flesta erkänner sig till nu, d v s äta kakor, mysa & och lita på att det allsmäktiga Samhället, Staten, alltid ska förse oss med "ha det bra" och alkohol, kanske till någon del måste ge vika förr eller senare. En existens som bara går ut på att jaga tillfälliga njutningar och lyckliga stunder, som alltid tar slut förr eller senare, blir gärna lite tom längs kanterna, speciellt om det tabubelagda begreppet döden kommer in i bilden. Kanske är New Age, yoga och pop-buddhism som spirar här och där bara början. Kanske är jag helt ute och cyklar.

Den som i någon mån tycker att jag blev besk igen behöver inte göra det (men det är tillåtet). Jag ser inget fel i någotdera beteenden och känner ingen avsky för dem vars åsikter inte harmoniserar med mina egna uppfattningar; det är med oss alla som det måste vara.

Dessutom skiljde sig en guru från de andra i fråga om det mesta. Det tycks för mig som om det går att märka väl när en person talar från hjärtat, från egna insikter när han eller hon försöker delge metafysiska tankar, snarare än när det rapas upp inlärda bokkunskaper eller egna fantasier. För denne karismatiske men stillsamme, blygsamme brasilianske hindu i fråga, fick jag genast stor respekt trots den attityd jag plockat upp och burit med mig. Med ett bastant allvarligt, milt ansikte, som en gammal bild av Gud Fader själv – och jag måste erkänna att jag är partisk för det klingande portugisiska språket – verkade hans ord helt enkelt berätta vad som var sant, även (eller kanske speciellt) när de tog form av något svårbegripliga fabler och parabler. Hans självantydda andliga upplysning är jag inte nog av soteriolog eller människo- (eller guds-?) kännare för att vare sig bekräfta eller avfärda på en så kort tid, men jag hade utan tvekan mött en högst ovanlig person!

Jag gick därifrån glad, med nya tankar och lättad över att förvirringen och mörkret över stan inte är total. Exakt vad som sagts är svårt att återge utan en diskussion som är lång, svår, potentiellt ointressant för de flesta och skilt från det format jag försöker hålla bloggen i. För den nyfikne kan jag i korthet säga att det i grund och botten handlade om samma gamla (men här levande uttryckta) sanningar, som jag opassande – men bekvämt – nog parafrasera på buddhistiskt manér: lidandet, källan till det, vägen ut.

Ett citat fastnade bättre än andra som svar på en fråga om honom själv: "Jag arbetar hela dagarna, jag arbetar väldigt mycket. Samtidigt gör jag absolut ingenting." Det påminde lite om en annan intressant gubbes ord, en vars namn var Ramana Maharshi: "Where can I go? I am here."

Jag har hur det nu än kan låta inte spenderat min tid i religiösa grubblerier utan helt i Mayas våld. Jag har hållt utkik efter biljetter söderut; svårt visade det sig, med världens största religiösa festival i grannstan Haridwar – men till slut fick jag biljetter till Bangalore i söder...

Detta har hänt

Jag har så mycket att berätta för er, men resandet verkar ta upp all min tid, även när den bara består av att sitta på mitt café med huvudet i molnen. Vilket jag villigt erkänner att den har gjort en generande stor del av tiden under det nya året...

De få "dag"-boksanteckningar som ändå finns kommer här i komprimerat & inte så sammanhängade format! Det finns också bilder man kan titta på.

Batteries charging. Så sammanfattar jag den senaste dryga månaden. Jag har alltså levt på samma ställe nästan en hel sammanhängande månad, laddandes inför fortsatta äventyr. Över nyår begav vi oss på en guidad tur upp bland bergen, jag och några bekanta från ashramhotellet.

Äventyr jag inte själv hittat på har jag ibland en tendens att reagera ljummet inför till en början, så också inför denna tur, men som vanligt visade det sig mer än värt besväret och den magra summa vi betalade för guidning, boende, ändlösa nylagade traditionella indiska rätter på fina platser.

Dan innan nyår åkte vi genom små, ännu mer färgsprakande, fridfulla bergsbyar, på fullkomligt livsfarliga småvägar med flera hundra lodräta meter luft precis bredvid, för det mesta utan räcke och självklart lastbilsmöte i var och varannan hårnålskurva."At every occasion I'll be ready for the funeral!" dundrade mina hörlurar och jag smålog. Det finns väl egentligen inget sätt att påverka situationen, så det är väl bara att slappna av?

Riktigt så enkelt var det väl inte att hålla krypande dödsångest på avstånd, men jag somnade faktiskt efter en stund. Kanske är indier bättre på att lägga sitt öde i Shivas eller Ganeshas eller nån annan reflektion av makternas händer? Den som upplevt indisk väghållning vet vad jag pratar om: en till synes nedsatt eller nästan utebliven överlevnadsinstinkt! Fast jag får säga att de är suberbt skickliga på att manövrera utan marginaler.

På kvällen kom vi fram till en stuga/restaurang på 2700 meters höjd, tunn flämtande luft och en otrolig tystnad, som om de omgivande kullarna och snötäckta bergskedjorna suger åt sig alla ljud som någonsin funnits eller skulle kunna uppstå, som om vi befann oss precis innan Big Bang. Ganska fridfullt.

Varm, direktlagad mat satt inte heller fel när temperaturen kröp under nollan efter att solen tagit strålande farväl med en varm glöd på Himalayasnön vid horisonten. Som om inte det vore nog gjorde två med-trekkare (som till skillnad från vårt sällskap valde att sova i tält) upp en lägereld. Bröderna Lejonhjärta-stämningen var solid, våra nya kompisar australiern och engelsmannen var otroliga äventyrarpersonligheter, två trevliga och lite utflippade snubbar med kunskaper om.. allt. Månen var nästan full, starkare och klarare än den nånsin kan bli på lägre höjder; Himalaya glödde kallt och isblått framåt kvällen. Jag tänkte på gamla samiska sagor om fjälltroll och knott.

På nyårsafton vandrade vi upp, eller snarare besteg toppen Chandrashila, 4090 m ö h. Mer bergsnatur i dagsljus, ofantliga mängder kakor, ett urgammalt Shivatempel på vägen upp och flåspauser i den tunna luften var 300:e meter eller så gjorde en hård promenad njutningsfull.. piece of cake :)

Jag fick rysande, stickande känslor i kroppen (hur säger man "the tinglies" på svenska?) i början när mina steg var alltför macho för höjden, men det gick över när jag satte mig ner. Annars inga höjdsjukesymptom för någon. Väl på toppen tog vi en tupplur; drack Nescafé på burk (lyxigt värre); gapade åt Nanda Devi och utsikten i allmänhet; byggde våra egna bidrag till alla små stenrösen tidigare trekkare rest och invigde dem genom att önska något. (Vad skulle du önska?)

På tolvslaget var endast denne tomte vaken, spiknykter och utan en droppe alkohol i kroppen för första gången på många nyår. Västerlänningarna hade tröttnat och indierna hade antingen däckat eller åkt hem. Blåmånen sken i zenith, och jag satt petandes i de sista skimrande kolen i väntan på tolvslaget och månförmörkelsen, med ett gammalt år att idissla och ett nytt att välkomna.Och allting är lugnt, allt är stilla.

Hur hade jag hamnat här, i Himalaya, på en rastplats och vilopunkt för turister? Mycket for genom huvudet, bland annat att det tydligen är så gott som omöjligt att veta var man kommer att hamna bara ett halvår senare: det är väl alltså ingen idé att oroa sig? Återigen: ta't som det kommer. Hittills har det funkat bra. Och grejen med att önska något på nyår var verkligen nåt att göra till en tradition, till skillnad från att lova något konstigt man säkert ändå glömmer bort efter ett tag.

Sättet folk är glada på här, oförställt, osjälviskt, är fint att skåda. Bara några timmar tidigare hade scenen varit rätt annorlunda mot den ovanstående ensliga bilden; bisarr och magisk, med lyckliga indier från närliggande byar som kommit till oss på sina motorcyklar och en antik turisttaxi utrustad med högtalare i bakluckan, som inducerade massdans under fullmånen till Bollywoodmusik. Oh yes. Vem behöver alkohol?

Nyårsdagen bjöd på en lååång vandring, mer synintryck än vad jag kommer att hinna smälta på en längre tid, byar längs bergen med sina risodlingar som fick mig att fundera ännu mer. "Kan livet vara så här lugnt och stilla?"

Jag ska lämna bergsvandringar och funderingar. Det är igen en mycket utmattad resenär som tittar tillbaka med pennans hjälp. Av nån anledning verkar dessa matta tillfällen vara de enda för skrivande. Jo, en historia till som vi hörde om ett närliggande berg till en liten sjö vi vandrade upp till, fastnade och poppar upp då och då..

Det var några australiska vandrare som redan besökt sjön, vars guide berättat för dem, att på andra sidan grannberget bodde en sadhu, en yogi, en vis man i en liten hytta eller koja. Många yogier har genom årtusendena dragit sig tillbaka från samhället och dess distraktioner, för att under enklaste förhållanden praktisera sina läror för att gradvis rena sin kropp och själ och på så sätt göra sig redo för högre sinnestillstånd. "Vår" yogi var alltså en sådan man, och till denne vise hade en tysk kvinna gått för att be om att få bli hans lärjunge.

"No, no women", var det lakoniska svaret hon fick.

Men hon gav sig inte för det. Varje dag återkom hon och ställde samma fråga och fick samma svar. Men så en dag, efter sex månader, blev svaret annorlunda: "ok, now you're ready". Så nu lever hon med denne yogi som lärjunge, utan besvär, bekymmer eller visum.

När jag hörde det här, fanns bara en reaktion: "Great Scott!"