Fear and roaming in smelly New Delhi

...och nu (läs: för tre dagar sen) sitter jag alltså på ett café i huvudstaden och fördriver väntetiden mellan tågen. Jag försöker hitta något att säga.

Jag kan säga att min mest konkreta rädsla här i livet, är getingar. Det som mycket annat är något som jag försöker jobba på och har haft viss framgång med. I ett samlat sinnestillstånd går det att tolerera och till och med uppskatta dessa stekelkreatur när de svischar fram och tillbaka framför näsan och undrar om det finns nåt sött i närheten. Är jag däremot inte beredd kan du istället se mig flyga upp skrikandes, gråtandes, viftandes i panik. På ett ungefär. Tills jag upptäcker, att det bara var ett helt ofarligt, snällt bi. Då känner man sig bra dum.

Jag har inte hört ett positivt ord sägas om den här stan. Mina förväntningar var ungefär att komma till helvetet på jorden. På tågstationen ska man enligt guideboken bli attackerad av folk som försöker avleda en till ställen som kan lura av dig dina pengar; i stan kommer "chatty young men" att göra detsamma med snillrika sätt att få dig till hotellet/butiken de får betalt av. Föroreningar, smuts och skräp, fattigdom, tiggare, förstklassigt kaos och buller var också att vänta. Inte konstigt att jag var livrädd och på helspänn när vi närmade oss stationen och jag fick kliva av tåget. Resan började från mitt rum i Rishikesh 04:30 med taxi till Haridwar & sju timmar i indisk andraklass på ett ganska fullt (med svenska mått mätt ÖVERFULLT) tåg till Delhi. Jag kom fram trött i ögonen men alert och nervig av adrenalin.

Ingen attackerade mig eller hindrade mig från att ta mig till den välskyltade och hjälpsamma turistbyrån; ingen gjorde mer än halvhjärtade försök att få in mig i en rickshaw till överpris innan jag hunnit köpa en förbetald.

Jag åkte till Connaught Place, en rund ring med en park och en massa affärer. Det vill säga, jag gick först vilse, gav upp och testade lite "Dilli ki chaat" (gatukäk Delhistyle – mums, men bara för härdade indienmagar!) och hittade till slut rätt efter att ha fått vägbeskrivning på perfekt King's (eller Queen's?) English av en flicka med smaragdgröna ögon. När vi frågade tjejer om vägen i Ahmedabad stirrade de bara på oss och hänvisade till närmaste man.

Jag hittade alltså Connaught Place, 50 meter från där jag blivit avsläppt men åt andra hållet, där alltså fasansfulla lurendrejargetingar skulle lura i vassen. Och visst svärmade några bin omkring runt honungsburkarna, de vandrade cash-piñatorna, alltså oss turister, men de var tämligen ofarliga och rätt lätta att känna igen, för alla läste upp sina repliker från samma manus: hej, vad heter du; var kommer du ifrån; jag är student och vill öva min engelska; vart är du på väg? kom med mig, ditt ställe ligger hitåt, och ett annat jättebra också!

Allt från örontvättare till skoputsare ville sälja sina tjänster och nej är ett ord utan betydelse här. Ironiskt nog kändes det mycket lättare att sympatisera med och hjälpa tiggare än dessa försäljarartister; naturligtvis var jag tvungen att göra det till en sport att inte putsa mina skor, inte följa med till nån butik, inte bli örontvättad och mirakulöst få en liten sten hittad bland mina grisiga hörselgångar och såld till mig. En skoputsare lyckades distrahera mig & slänga bajs på min sko när jag inte tittade.. "look, sir, you have something, some shit on your shoe [sic!]".

Suck... även detta efter guidebokens manus. Jag köpte en flaska vatten och hittade några löv medan skoputsaren snopet tittade på och bytte taktik till hån. Jag log tillbaka, triumferande i hjärtlös och åsnehövdad envishet. Den som trycker på rätt knappar kan fortfarande få uppleva den sidan av mig.

Hela skådespelet stan satte upp gick rätt bra att assimilera och förhålla sig till; skojarna gör ju också bara vad de ska, kanske vad de måste. Men efter två timmars fruktlös vandring i sökande efter ett café och ett pålitligt (i mitt huvud alltså, fördomsfullt nog, icke-indiskt) företag som kunde ta sig an att skicka hem datorn som jag släpar på, fick jag ett smärre utbrott på en kille och avslutade hans replik som jag numera kunde utantill och bad honom vänligt men bestämt att försöka med nån annan.

Inget jag är stolt över. Inte det vänligt men bestämda, men att jag lät mig bli upprörd och irriterad, först på skoputsaren och nu på denne. Jag hade ju bestämt mig för att vara snäll, även om jag var trött. Den som ger sig in i leken, o s v. Those are the rules.

Jag hittade mitt café och gav upp mina aspirationer på att skeppa hem datorn, vars börda jag känt av i stigande under mina resor (man fastnar så lätt och blir sittandes). Jag bestämde mig för att vara en duktig turist och låta västerlänningen göra vad västerlänningen ska, nämligen sitta där hela dan, dricka dyrt kaffe och ignorera stan tills det är dags att åka tåg igen. Ah, känslan att få vara ifred.. själv.. utan uppmärksamhet.. lättnaden..

..tills ett par Delhibor avbröt mig i min introverta extas genom att slå sig ner och prata, de ville veta allt om mig, så som alltid händer förr eller senare i detta land. Det är egentligen ett fint och vänligt drag som borde smickra, men de sociala batterierna är ganska kortlivade i mig och kräver konstant uppladdning utan annan interaktion än med en kopp te eller min tvivelaktiga vän datorn. Men det kunde ju inte de veta.

Sista etappen tillbaka till stationen var jag lite tidig, så jag vandrade runt och avstyrde skummisar med ett nyfunnet självförtroende. En av dem kom dock fram och var helt ärlig med sina avsikter; han skulle få betalt 50 rupier om jag följde med till en affär och tittade runt i fem minuter, och det skulle göra honom väldigt glad. Varför inte? Han sa ju åtminstone som det var. Jag gjorde en deal med honom att om jag gick med så fick han ordna en billig transport till rätt station åt mig, New Delhi train station, inte Delhi train station som ligger nån helt annanstans.

En affär blev naturligtvis i själva verket två, med mattor ("äkta silke"), sjalar och pryttlar av alla de slag och färger. Jag såg intresserad ut och bad att få återkomma. Och sen, hör och häpna, fick jag billig transport till stationen – rätt station! Jag var beredd på att bli körd gud vet var, gud vet varför och på att hoppa av och hitta en vettig chaufför till överpris. Men pakten höll. Heja Delhis ärliga luringar! Så i slutändan var Delhi en helt okej upplevelse, långt ifrån alla negativa eller katastrofala förväntningar.

Det finns en sensmoral här, om bin och getingar, fördomar och sånt, men jag orkar inte avsluta den. Jag är säker på att ni fattar poängen.