Finally

A well-wishing salutation to the inhabitants of all the dark cellars of this town, for the benefit of swamis and their over-eager pupils, from one who was never here but knew all these dusty rooms, thus conveyed through me (and may you soon breathe fresh air):

"Rest Master, for we be a-weary, weary
And would feel the fingers of the wind
Upon these lids that lie over us
Sodden and lead-heavy.

Rest brother, for lo! the dawn is without!
The yellow flame paleth
And the wax runs low.

Free us, for without be goodly colours,
Green of the wood-moss and flower colours,
And coolness beneath the trees.

Free us, for we perish
In this ever-flowing monotony
Of ugly print marks, black
Upon white parchment.

Free us, for there is one
Whose smile more availeth
Than all the age-old knowledge of thy books:
And we would look thereon."

Och..

..ett synnerligen gott nytt år till alla, som fortfarande har uthållighet att se dessa rader (och självfallet till alla andra också)! I förskott.

Nästa årtionde kommer säkerligen att bli mycket fridfullare, fredligare, vänligare, grönare, skönare, mer givmilt och mer rättvist. Kanske är det tur att vi har ett år till innan det börjar?

Själv välkomnar jag det nya året i sällskap av några medturister i Nanda Devis skugga. Vi ska vandra i Himalayabergen upp till lite drygt 4000 meters höjd. Jag har köpt varma kläder och bisarra mängder kakor och choklad.

Just det ja..

Det kanske finns dem som tycker att jag har varit dålig eller oentusiastisk i mina uttryck för säsongens glädje. Så ok då: god jul på er alla. I efterskott.

Julen här har passerat förbi i stort sett obemärkt, med undantag för stans enda, malplacerade espressohak som skränar amerikansk julhysteri och härbärgar en mångfärgskimrande, perfekt pyramidformad plastgran där ingen grön del kan anas.

Jag gjorde ingenting mer på julafton än att promenera och sitta längs floden; gick runt lite på stan innan "julmiddan" tillsammans med ett par medluffare från där jag bor, denna bestående av indisk curry, en extra lassi och, tack och lov, inte en fisk av någon art så långt ögat nådde. Två självinbjudna, allt mer salongs- och senare okontrollerat berusade indier gjorde oss sällskap och ville absolut förse oss med ayurvedisk massage och den (av lukten att döma) gräsliga, svindyra och olagliga rom man kan få tag på här. Vi gjorde vårt bästa i att tacka "nej" på två, tre olika språk med varierande framgång. Svintrevligt, trots allt, men en annorlunda upplevelse för en inbiten traditionalist som undertecknad!

Förvånande nog var avsaknaden av "riktig" jul rätt gött, faktiskt. Jag saknade så klart min familj, och den årliga julelden, men inte så mycket annat som "hör till". Så jag är kanske tvingad att instämma i den växande blaséartade kör som hårdnackat och oberört proklamerar: resten av attributen för detta den stora högtiden för näringslivet, kanske man kunde klara sig utan, eller åtminstone modifiera? Med lite övning? Eller inte?

Gomorron

Det finns egentligen rätt så lite att säga nuförtiden. Livet flyter lika långsamt som floden här nedanför. Några kilometer bort är det en brusande fors.

Nu kan jag det här stället; nu känner jag mig bekväm; nu känner jag några invånare; nu kan jag bitvis tänka klart. Det är ett stort land jag hamnat i, ett som jag inte är färdig med än på långa vägar; jag är inte redo för hemresa än på ett tag. Det är vad jag fått besked om av beslutsvågskålen, som slutligen vägde över. Det är ingalunda ett spontant beslut utan en baktanke som hängt med hemifrån, redo att sättas i verket om möjligheten skulle ges och viljan skulle finnas kvar. Möjligheten gavs, viljan fanns, efter lite tvekan.

De senaste två veckorna har jag helt och hållet ägnat åt ganska ospännande, neutrala aktiviteter. Varje morgon går jag över Lakshman Jhula-bron till mitt frukostställe; där får man schyst robust frukost för en spottstyver till solens första strålar i träden på toppen av kullarna, de som längre norrut växer till gigantiska berg. Jag lyssnar på morgonhymnerna från ashramen nedanför till takten av packmulornas hovar mot gatstenen. Jag lyssnar på den flummiga jargongen och de första morgoncigaretterna som tänds till kaffet och chokladcroissanterna, efter den utslitande morgonyogan. Så vaknar Rishikesh, staden där gudar av alla slag dyrkas hämningslöst (den störste av dem dock utan tvekan vid namnet Mammon...)

Självfallet har inte heller jag kunnat undgå denna signaturaktivitet för området: hatha-yoga i militärisk stil. Det är helt enkelt nåt som alla håller på med här och det är lätt att ryckas med. Varför inte?

Vår lärare är ung och begåvad och definitivt barn av sin stad. Hans historia är intressant, som de flesta indiers man kommer i samspråk med.. en gång själv en värdsling med ett alltför hektiskt jobb, alltför osunda alkoholvanor, för höga ambitioner och ingen ro i sinnet. Nu: "Shanti, shanti". Vad ska man säga? Jag har lärt mig stå på huvudet och sitta lotus. Alltid något, eller?

Det händer saker när man vistas borta från sitt hem och rutiner under längre tider, när inga speciella vardagsbestyr kräver uppmärksamhet. Minnen som jag inte visste fanns dyker upp, som foreller i strömmen, eller metallflarn i vattnet som blixtrar till i solljus. Känslan av strävt tyg mot ryggen, den brunvitrutiga soffan på Herrhagen; pusselbiten med flaggan på i vagnen - var den röd? - och sen en grå höstmorgon, nyvaken i fönstret med en varm kopp mellan händerna, allt precis bredvid varandra och bara några ögonblick sen.

Vad kopplar i hop den mycket unge Hannes med den inte fullt lika unge, tedrickande? Jag får en ganska fin vision, ett slags svar, på min matta mitt under solhälsningen: andedräkten binder oss samman, gör oss till en och samma, som en tråd genom livet, som floden utanför, vars vatten rinner undan men som ändå är densamma, så som det uttryckts förut. Andedräkten är början till livet, källan, och när den slutar är upphör livet. "Andedräkten [prāṇa] är brahman" läser jag lite senare, inte för första gången (Taittiriya-upanishad 3.3). En märklig tankegång.

Vidare: varför göra sig bekymmer och fara hit och dit? Allt som behövs finns redan var man än befinner sig, komplett i alla delar, för den som kan lyssna. Hörsel kommer dock till ett högt pris för oss som har dåliga vanor, har jag förstått, och såna här ögonblick varar kort innan den yttre världen återigen tränger sig på. Det är till att vara trögfattad.

Snart är det dags att bryta upp, innan vännerna här blir alltför bra vänner, innan det alltför bekväma livet slår rot. Det är snart dags att utforska lite mer av detta kaotiska, märkliga land. Ge mig två, tre veckor.

”Just sittin’ down on this bank of sand, watching the river flow”

Idag bytte jag hotell, för mitt första gjorde mig snuvig. Jag bodde där i de två dagar sen jag kom till stan, men fick aldrig tillfälle att checka in. Det skulle gå bra att göra ”sen”, men det var aldrig nån i receptionen. Jag antar att jag kunde ha packat mina grejer och bara stuckit om jag hade velat det.

Istället bor jag i ett ashram som förutom sin religiösa verksamhet också hyr ut rum till turister, vid den finkorniga stranden till Ganges. Här doppar sig folk i det iskalla men rena vattnet för att skölja bort både fysisk och mental smuts. De tror att Ganges tvättar bort deras synder, fastän vattnet är fysiskt och synderna är mentala konstruktioner i deras huvuden. Men vem vet vad tron kan åstadkomma?

Staden heter Rishikesh, helgonens hemvist, varifrån forntida siare profeterade och formulerade sina eviga sanningar. Jag kom hit i en skraltig, dundrande mintgrön buss. Vad gör jag här?

De flesta kommer hit för den omåttligt populära yogakulturen som vuxit sedan beatlarna hittade till Maharishi Mahesh och hans ashram 1968 (och där de dessutom skrev merparten av det vita albumet!). Hippies från hela världen samlas fortfarande här och det är flummigt och mysigt för hela slanten! Man kan leta efter sig själv medan man vrider sina lemmar ur led, åka upp i de närliggande, majestätiska Himalayabergen, eller nerför Ganges i en flotte. Själv kom jag hit för lugnets skull och för att gruppera om. Så vad nu? Finns det mer i detta land som omedelbart behöver utforskas eller ska jag nöja mig med det ack så välbehövliga miljöombyte min turisttripp hittills gett mig, och börja packa mig hemåt – för denna gången?

En sak är säker: det är ingen brådska. Den lilla staden vid den grågröna floden bjuder lugn och vila och vänliga invånare. Om min resa är som i Sagan om ringen, är det här definitivt Vattnadal.

En liten hjärna och dess nerver som på sistone ofta varit på helspänn – inför trafik, grotesk byråkrati, allt bisarrt som kan gå fel om man inte hela tiden är på sin vakt – får till slut slappna av. Vi får helt enkelt se vad de har att säga om saken när de vaknar. God natt så länge.

Haridwar mail

Åka tåg till Haridwar från Ahmedabad tar 26 timmar, så man får sova ombord på tåget (om man kan). Väljer man att inte åka i lyxklasserna som turister ofta tar, får man en brits i tre våningar. Kul grej! Ladda mp3-spelaren med massor av filmer, ha dina favoritböcker lätt tillgängliga och köp massor med ätbara saker om du inte vill köpa på tåget (och det vill du nog inte om du är en magsvag europé).

Min morgon var strålande varm, perrongen full och det kändes som om det snarare var 50-tal än väl inne på tjugoförsta århundradet när dieseltåget rullade in. Vagnen är blå med hyfsat gott om rum att gå mellan sätena, men kaos inträder omedelbart, som det alltid gör vid någon slags samordnad aktivitet här.

Familjer delar mat med varandra och pratar, barn springer gällt omkring. Chai!...chaichaichaichaieeee, kofi! dundrar ropen med magstöd förbi i takt med tågets rytm, eller så skriks det om nåt annat ätbart. Tröttnar man kan man sätta på sig öronproppar och gömma näsan i sin bok, eller gå och ställa sig vid de öppna dörrarna och med vinden i ansiktet titta på det allt grönare nordindiska landskapet som susar förbi.

En antagligen hyfsat sömnlös natt – om du inte kommer ihåg att du åker norrut och tar med en tjock filt förstås – och en kylig morgon senare, rullar tåget in på sin slutstation. Sömngångaraktigt kliver denna besökare av, sist som vanligt.

Minnen från Porbandar med omnejd

Egentligen var det meningen att vi skulle åka på en roadtrip och bara stanna i Porbandar på vägen, staden där Bhavesh föräldrar bodde (han och hans vän Ashim var våra resekumpaner). Av nån anledning kom vi lite av oss. Kanske hade det faktum att indiska vägar är fyllda av hål, kor och bilar/motorcyklar som kör på fel sida vägen något med saken att göra. Kanske hade det också att göra med den otroliga gästfrihet vår värdfamilj, föräldrarna, visade oss. Vi blev allihop behandlade som långväga släktingar de inte sett på länge, så hur skulle vi kunna åka?

Porbandar ligger vid havet på västkusten och så här säger min magiska, ofelbara guidebok om saken:

The port town of Porbandar, located between Veraval and Dwarka, is famed as the birthplace of Mahatma Gandhi. You can’t swim here due to the polluted seas, in fact, you can’t do much at all except wander the chaotic streets (while sniffing the drying fish) leading to the former house of the great man, or pay respects at a neighbouring shrine…

Den som skrev måste ha fått en överdos torkad fisk; jag märkte inte nån skillnad på den här stan och nån annan! Kanske inte ofelbar trots allt…

Här hade vi en lugn och fridfull femdagarsvistelse. Det var det längsta vi hade stannat på en & samma plats sen resans början, så tempot saktades ner ordenligt, nästan till totalstopp vissa dagar.. skönt!

Det mest dramatiska som hände var nog den för min del korta magsjukeepisoden som bjöd in sig själv lagom till att vi skulle ta en tempelrunda i Krishnatrakterna runt Dwarka. Tretimmarsturen efter mycket om och men på en skumpig, överfull buss var åtminstone en upplevelse!

Det finns egentligen inte så mycket att säga om templena; de var fina, några förfallna, och som man kunde förvänta sig fyllda av människor som brydde sig minst lika mycket om kommersen runtom som någon av de 33 miljoner gudar som tillbes. Ofta bads det även om ”en gåva från hjärtat, vadsomhelst”, alltså pengar, till självutnämnda ”heliga män” som avsagt sig sitt jordeliv. De såg törstiga ut, så jag gav dem en kokosnöt att dricka ur, med sugrör och allt.

Jag vill egentligen inte låta alltför besk, för det här slagets aktivitet var inte mindre än jag väntat och är verkligen inte unik för hinduismen. Ändå har jag svårt att begripa varför det alltid tycks sluta så här på religiösa platser? Jag är fascinerad av människor som drivs av en inre övertygelse och uppnår förändring i sin personlighet med hjälp av den och religionen, men det här var bara beklämmande.

Bättre hopp hade jag om Gopi Talav, en sjö där Krishnas flickor förvandlats till den sand som ligger runt vattnet och på så sätt uppnått förening med sin mörke herre, som tydligen lekt häromkring i sin barndom. I närheten skulle nämligen ligga ett ashram tillägnat Kabir, den fyndige 1400-talspoeten.

Väl där var fanns inga spår av gamle Kabir och ingen visste något om det heller. Jag kände mig inte riktigt i form för någon vidare undersökning så vi åkte hem. På vägen ut såldes idolbilder, välsignelser, omedelbar frälsning och cannabis. Vi var inte sugna på någotdera.

Desto mer givande var den fantastiska strand vi fann en bit utanför stan, som blev vår plats för intensiv drakflygning. När inlandsvinden föll på framåt solnedgångsdags kunde alla flyga lite tillslut, eller skutta några meter åtminstone.














Mestadelen av tiden umgicks vi med vår fina värdfamilj eller spelade poker. Husfadern påminde påtagligt om min farfar, om än kanske med ett lite mildare temperament och en strålande humor. Han ville veta allt om Sverige, från snö till seder och bruk, våra exportvaror och hur man kan ha en kung om han inte bestämmer? Och hur var det möjligt att dess invånare, alltså vi, kunde lämna våra familjeplikter och vårt jobb för att åka ut att resa? Olyckligtvis kom det fram att vi, trots vår i den här saken övermogna ålder, var ogifta. När hade vi tänkt ta itu med den saken då?

Jag försökte med stor diplomati svara att giftermål är frivilligt där jag bor och inte arrangerat, samt att jag just nu inte hade några speciella planer på att någonsin gifta mig. Bara halvt på skämt erbjöd sig vår värd kväll efter kväll därför att arrangera goda fruar åt oss på studs. Vi avböjde artigt och tog väldigt små klunkar olaglig öl. Han måste haft roligt åt oss och våra förvirrade seder! Kylan måtte göra oss nordbor tokiga. Låta fullvuxna pojkar gå utan fru, vilket pjosk!

Det var ungefär så spännande det blev, och dagarna flöt förbi makligt och njutningsfullt; vi skämdes bort med hemlagad indisk mat varje dag. Vi avslutade med en magisk strandkväll med extra mycket vind i seglet, en nära-döden-upplevelse på vägen hem..


En obehaglig lastbilsincident!
Ashim blev täckt i glassplitter men alla överlevde...



...och plötsligt var jag tillbaka i Ahmedabad, alldeles själv! Hadar hade åkt vidare mot bättre stränder i Filippinerna. Jag var ensam för första gången på en månad och dessutom i ett vilt främmande land! Hur hade det här gått till?

Jag föredrar oftast att vara själv, trivs med det och kan känna ett behov av det efter långvariga sociala aktiviteter.. men det här var något annat. Min framtid var oviss; jag hade inga definitiva planer mer än en tågbiljett norrut, till en viloort från larmet och det intensiva livet. Så, vad nu? Vad händer härnäst?

En fågelkväll i tre månars sken

Igår åkte Bhavesh och jag ut på fågelskådning vid sjöarna häromkring. Vi fann en sjö full av flamingor, tittade på tranor, smög på storkar och plåtade pelikaner medan solen gick ner som den gör här; ett perfekt, orange klot. Kingfishern surrar som en förvuxen kolibri över sjön och dyker ner som en hök.

Mörkret kom med stjärnor och tusentals tranor, tranor komna för att sova, umgås och väsnas som en hel liten stad. Jag vände kikaren mot skyn och lyckades se Ganymedes och Callisto, två av Jupiters största månar. Den kinesiske astronom som påstås ha sett dem – och även Europa och Io – med blotta ögat, måste ha varit en falk i sitt tidigare liv. Jag var tvungen att ligga pladask på rygg på fågeltornets kalla stengolv för att se nåt annat än ett skakande irrbloss. En minnesvärd kväll!

Ahmedabad från ett badkar

Jag ligger i mitt första bad i badkar på jag vet inte hur många år. Internet är i luften. Och ånga. Vi har vistats i den här stan i kanske en vecka eller så – ingen håller reda på tiden.

Det finns officiellt 4,52 miljoner människor som bor här, hur många det är i verkligheten vet ingen. En storstad på vischan, men det känns mer som en småstad som ballat ur. Mopeder och rickshaws, dromedarer och kor blandat med några få mäschor och volvobilar (nåt av det finaste man kan åka här) bildar en solid massa. Vänstertrafik ska det vara, men man åker där man får plats. Tutandet bildar även här sin egen symfoni som tystnar några timmar på natten.

Överväldigande delen av människorna är fattiga, fattigare än vad en nyinflugen europé kan kan begripa. Indien är på uppgång ekonomiskt. Åtminstone en liten del. Resten av pengarna verkar fastna mellan papprena i ett administrativt, korrupt Titanic som får Sveriges byråkratiska koloss att verka smidig och välplanerad.

80 % kan läsa, heter det, men varannan människa man frågar om vägen och visar den nedskrivna adressen bara skakar på huvudet och slår ut med armarna, tvärtemot den normala indiska hjälpsamheten. Det ligger en stor undertryckt ilska och sjuder över orättvisorna, levnadsförhållandena och över de fortfarande djupa spåren i folksjälen kastsystemet med ett långt gånget bäst före-datum har satt. Krocken med västerlandifieringen som smugit sig på gradvis men oundvikligen har definitivt inte gjort saken bättre. Det här är mina första intryck.

Ilskan syns normalt inte men verkar kunna explodera som en krutdurk i en rasande mobb som går bärsärkagång mot en utvald demon.

I förrgår blev en fattig gatupojke rammad av en av alla buckliga, ålderdomliga fartgalna stadsbussar som vrålar fram dag och natt utan att verka stanna för något eller någon. Pojken klarade sig men blev allvarligt skadad. En mobb hade genast efter händelsen materialiserat sig och vandaliserat bussen i fråga, samt fem andra bussar. Morgonen efter var de enda synliga tecknen glassplitter över hela bron och en hord städare med kvastar.

Vi blir behandlade som kändisar var vi än går. Många vill stanna och skaka hand och blir överlyckliga bara man växlar ett par vänliga ord. Till skillnad från hur det kunde vara i metropolen Mumbai är det ingen som har några baktankar eller vill bjuda med oss till "fina ställen". De är bara entusiastiska och nyfikna på främlingarna i de konstiga kläderna. Det är en märklig känsla. Jag brukar annars vara duktig på att smälta in i omgivningen. Jag är inte van vid att människor uppmärksammar min existens.

En mörkare sida visar sig i våra hotellvistelser, där riktigt fula gamla märken av brittisk kolonialism tycks visa sig. Underdånighet och förväntningarna på att bli behandlad i princip som slavar från hotellens anställda står en genast långt upp i halsen. Att få sitt te uppburet och nästan bli matad av personal som tränas för att inte synas skapar intrycket av att vi är rika engelsmän i sin koloni... vilket ju inte är så förfärligt långt från sanningen när man tänker efter. Har ingenting hänt på hundra år? Herr Gandhi, vars forna hem vi besökte för ett par dagar sedan, skulle säkert vrida sig i sin grav. Jag vrider mig i mitt badkar. Imorgon är det tack och lov dags för enklare boende.













Här bodde han.

Indien är en nation på uppgång, men har långt kvar. Väl medveten om att vilka minimala insatser vi än tar oss för knappast gör någon skillnad, försöker jag njuta av detta gästvänliga, smutsiga och fattiga kaos. Jag försöker intala mig att inget skulle vara annorlunda eller bättre bara för att jag vore nån annanstans och inte såg det.

Vi har även sett en annan sida av Indien. Hadars gamla vänner från soffsurfarnätverket bjöd hem oss för att få ett smakprov på "svensk" mat. De visste nog inte vad de gav sig in på. Vi fick en riktig upplevelse i Bhavesh kök, fyra indiska män i tjugofemårsåldern som aldrig satt sin fot i ett kök men som gör sitt bästa för att följa mästerkocken Hadars direktiv - skojigt. Trots de många kockarna blev alla mer än nöjda, från den Shivadyrkande raketforskaren till den bastanta frun i huset (vars oroliga rynka mellan ögonbrynen till slut rätades ut).


Nu väntar en biltur med Bhavesh och Hadar, till Jamnagar, Dwarka och Diu, det sistnämnda statens alkoholoas (resten av staten är "torr", i två meningar). Nationalparker, tempel och några Kingfisher verkar som en passande avslutning innan vi fortsätter våra reseupplevelser på egen hand.

Mumbai, 2009

Gatan är täckt av färger, bilar, nån enstaka ko.. och en massiv människomassa. Himlen är täckt av en blekröd sol på nedgång, smog tät som morgondimma och… glador (ovan). Därnere på gatan är ett kaos som många skulle rygga tillbaka ifrån, av ovana och från intensiteten i alla intryck och färger som attackerar på en gång från alla håll. Häruppe på vår takterass är allt lugnt, tet svalnar sakta och kakafonin av evigt tutande bilar på håll kan man låtsas är en modern slagverkssymfoni eller så...

Vi tog en tur därnere och sattes på prov; kaoset sväljer alla med hull och hår utan urskillning. Det gäller att navigera mellan trafik och folk och fä utan några förutfattade meningar om hur de ska bete sig, och släppa gamla vanor om hur man rör sig i närheten av vägkorsningar. Allt annat leder säkerligen till panik och kanske även ett milt fall av döden.

Stolt klev jag över på andra sidan gatan efter att ännu en gång ha överlevt trafiken samtidigt som jag, i min egen mening vid tillfället, mycket elegant avvisat en skojare som ville ta oss till ytterligare ”ett trevligt ställe där ni kan få några öl och slappna av”. Svårare är det med alla fattiga som tigger. De flesta ignorerar dem. De verkar tro att om man inte ser dem så finns de inte, eller kanske tycker de att det är tingens naturliga ordning.

Trots allt är det ett vänligt land vi kommit till; leendena är äkta och alla är ivriga att hjälpa till och få en chans att titta närmare på de exotiska gästerna. Det är heller aldrig en som gör en tjänst. Fyra indier hjälpte oss att bära väskor till rummet, fem stycken ringde och knattrade på antika datorer för att hjälpa oss skaffa tågbiljetter. I bageriet arbetade fem stycken bakom disken, alla med sina olika bestämda uppgifter. Det var bara en kund före oss, men inte gick det snabbt för det. Vi fick vänta i fem minuter. Ju fler kockar, desto roligare – och desto mer trögflytande – soppa. Kaoset sett från den här sidan är rätt charmigt och mysigt.

Höjdpunkten var den byråkratiska process vi blev invecklade i när vi trodde att vi "lite snabbt" skulle köpa öronproppar i en affär. Först ska man fråga en av de fem-sju anställda i kassan var de finns – och fråga rätt kille! – sen ska man bli ledd dit av en annan. När man sedan är nöjd och vill betala går man tillbaka till kassan och lämnar in sina varor, samt får ett kvitto på dem. Trodde ni att det var slut där? Nej, nu blir vi lotsade till nästa kassa, också den med fem-sju snubbar bakom disken, där man får betala och få en stämpel på sitt kvitto (på att det är betalt). Till sist men inte minst går vi till en tredje kassa, gissa hur många snubbar? (aldrig tjejer); där får vi till slut visa kvittot igen och får våra varor som magiskt transporterats dit. Lätt som en plätt och klappat o klart. Men klart värt besväret!

Mellanlandningar

Malaysia, revisited
Jag gillar att komma tillbaka till ställen. Det ger lite samma trygga känsla som att komma hem. Vi var åter på Kuala Lumpurs lågbudgetflygplats. Vi återvände in till stan igen, på en snabbtur för att hämta ballast på vårt gamla hostel, två veckor senare. Jag sov i taxin på vägen in.

Dan blev vacker, fuktig och varm, med den speciella.. arom som präglar det här landet, eller kanske alla ställen nära ekvatorn, vad vet jag. Vi satt mestadels på olika caféer och tittade på livet i stan. Gick på internetcafé för våra hotellbokningar, växlade pengar. Vi hittade ett stiligt underjordiskt foodcourt – svinbilligt & bästa woken nånsin.

Vår taxichaffis, samma kille som kört oss in till stan på morgonen, berättade en massa intressant på väg ut till flygplatsen igen. Han verkade vara en ganska bildad herre och noga med att inpränta sin nations storhet på besökarna. Bl a skulle det gå att åka till Singapore – vår nästa mellanlandning – med taxi, för en inte orimlig summa. Och, eftersom planet vi skulle med blev försenat, flera timmar, samt att vi åkte på ett par extraavgifter á la lågprisflygbolag, hade det kanske inte varit nån dum idé. För att inte tala om att åka buss. Åk kollektivt, folk! Det ska jag börja göra. Efter Indien, alltså. Flyg är antagligen inte lösningen på utsläppsproblemen. Jag antar att det får bli transsibiriska järnvägen hem, när jag nu ska ta mig hem?

Min sjukdom verkade vara på tillbakagång efter tabletten jag tog, åtminstone det värsta av den. Min sjukdom? En släng feber kom hastigt och oväntat efter en lång promenad i solen sista dan i Aussieland. Jag fick under kvällen och natten muskelvärk, halsont och en envis, torr hosta. Inte de bästa flygförutsättningarna, speciellt inte när de har värmekameror på flygplatsen för att fånga potentiella svinpatienter. Jag svalde en febernedsättare och ljög friskt på kortet man var tvungen att fylla i på flyget angående sin hälsa – alla mina symptom var tydligen indikationer på H1N1 och skulle karantäniseras.

Om det nu var det jag hade, en väldigt lindrig form i så fall, skulle en karantän antagligen varken göra till eller från ur smittosynpunkt, men min indienresa skulle bli mycket besvärlig. För att bota mina små (mycket små) samvetskval var jag extra noga med att hosta i armbågen och tvätta händerna – det var nog ändå mest resfeber!

Värmekameran fångade mig inte; jag skulle få åka till Indien trots allt! Väntan på flygplatsen blev dock myyycket lång. Ingen förklaring till förseningen fick vi heller, eller så hördes den inte i de brusande, skräniga, på obegriplig "engelska" vrålande högtalarna. Vi satte oss på ett fik för att ta det lugnt, och lyssna till ljudet av flygplatsen. Alla flygplatser verkar ha ett och samma ljud, bakom alla högtalare, människor och allmänt buller. Eller så är det kanske mer en känsla. Men den kommer varje gång. Översatt i fysiskt ljud låter den ungefär så här: http://www.youtube.com/watch?v=aOZsU8elXrI

Återigen höll vi på att missa planet. De hade tydligen ropat våra namn (Nils och Erik) men av någon anledning hörde vi dem inte.. nåväl, vi var ju erfarna av denna typen av situation, och vi hann även den här gången...


Singapore
Singapore var sista stoppet där Hadar återigen skulle dumpa sina surfgrejer. Den snälla japanska flicka som erbjöd sig förvara dem bodde i ett otroligt rikemansområde, i ett vitt.. palats, med pelare och vakter vid dörren, swimmingpool och intrycket av ogenerad överklass. Vi fann henne genom Hadars soffsurfargrupp Couchsurfing.org, ett nätverk där folk träffas och hjälper varandra på resor med boende, umgänge eller bara tips om ställen. Eller att förvara surfbrädor.

Singapore var ett så bisarrt ställe som det kan bli. Innan jag kom dit visste jag inte mycket mer än rykten och att det fanns förbud mot att spotta på gatan (vilket stämmer). Förra gången jag var i Australien kommenterade en vakt på den lokala flygplatsen, att om det här hade varit Singapore, hade jag fått en stämpel i mitt pass: SHIT – Suspected Hippie In Transit. Hippies, alltså långhåriga, var tydligen inte tillåtna, men de kunde få åka igenom landet! Australisk humor är lustig, men jag skulle inte bli förvånad om det här också visade sig stämma. Jag klarade mig i alla fall också här. De misstänkte aldrig något vare sig om svininfluensa eller eventuella hippietendenser.

Hursomhelst kan Sverige slänga sig i väggen i fråga om ordning och renlighet. I princip ingenting är tillåtet och myndigheterna är heller inte blyga att, med hjälp av hjälpsamma skyltar, tala om påföljderna om man bryter någon av alla till synes oändliga förbud – böter, eller om man smugglar knark, dödsstraff. Undrar vad mina Naproxen klassas som?

Resultatet är en kliniskt ren stad – nästan steril – frenetiskt julpyntad i alla färger fast det inte ens är december. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle gilla det eller inte.

Ganska snabbt väger vågen över mot ”inte gilla”. Visst har det här landet åstadkommit ett väloljat maskineri till samhälle. Tunnelbanan är punktlig och talar till och med om när vi ska gå av. Vi ser inga fattiga; antingen finns de inte eller så har de sopats undan av någon av alla rosahjälmade renhållningsingenjörer (jag tror det är rätt term i det här landet). Men väloljade maskinerier är till för kugghjul, inte människor. Till och med vårt hostel har böterskyltar (om du tar te efter att frukosttiden löpt ut...) I want out. Det är läskigt när alla sitter snällt på sin plats på tunnelbanan, utan att äta eller dricka eller prata, som lydiga barn.

Dessutom var alla katter jag såg svansklippta och magra. Ett samhälle som behandlar katter illa är inget för mig!

Med glädje steg jag på Airindiaplanet. De flesta som skulle med planet till Mumbai var indier. Det var fullt kaos redan vid bordningen. Vilken lättnad.

2012

Okej, vad som följer här är en lång svada som kan verka helt omotiverad och meningslös. Vilket jag erkänner att den är. Men i ljuset av att det var det sista vi skulle få se av den västerländska kulturen på ett tag, kanske den kan vara något lättare att förstå. Jag hade önskat att avskedet med min moderskultur åtminstone skulle vara vänligt, om än inte hjärtligt (det hade varit för mycket begärt). Å andra sidan kanske det inte var så dumt att få en påminnelse om precis hur andefattig den kan vara ibland, även om den utvalda delen i fråga kanske inte är helt representativ för vad som normalt skulle gå under namnet ”kulturupplevelse”. oh well…..

Det sista vi gjorde i Australien var att gå på bio. Vi hade några timmar att döda innan flyget och gav oss alltså ut i den skäggiga delen av Melbourne som kallas St. Kilda för att hitta en bio. Vi tyckte att 2012 verkade vara en åtminstone halvbra idé – något vi bittert fick ångra.

Det var ett gigantiskt tretimmarshaveri till katastroffilm – i alla bemärkelser – tre långa, långa timmar. Den lyckades spotta upp alla floskler som över huvud taget existerar både utanför och inom genren och slutligen tugga ihop dem till en massiv, produktplacerande, hollwoodstinkande, sliskig sörja. Adjektiven räcker inte till för att beskriva den avsky som uppstod bara några minuter in. Varför satt vi kvar? Det är helt obegripligt.

”Disgusting” sa några japaner när de gick, och jag hoppas på att de inte bara syftade på vår eventuella fotsvett.

Bitterheten över detta fiasko var ännu en desillusionerad dröm om en katastroffilm som når till sådana (jämförelsevis!) konstnärliga höjder som ”The day after tomorrow” och ”Independence day”. Det krävs inte mycket för att göra en schyst katastroffilm: läs lite science fiction från 60-talet och kom med en enda originell idé, stjäl resten från nån annan – saken är biff.

Ur den synvinkeln är det ett mysterium hur konstnärerna bakom underverket i fråga orkade gå igenom allt gammalt slitet tankematerial bakom den senaste tidens schablonfilmer som beskriver världens undergång, lappa ihop dessa idéer på ett sämre sätt än i ”original”-versionerna, få ihop en miljardbudget och alla stjärnskådisar från den ruttna amerikanska västkusten och göra världens största kalkon. Är det inte lättare att tänka själv istället??

Allt vi önskade var några timmars sinnesslö underhållning med mer benutrymme än vad den nära förestående flygturen skulle bjuda på. Vad fick vi? Tre timmars intellektuell våldtäkt.

Världens undergång ska ju vara underhållande. Att jorden går under är spännande och nåt att skratta åt, eller kanske nåt att prata om med Jehovas vittnen om över en kopp kaffe. Hollywood har lyckats få apokalypsen att bli tråkig.

Australien i backspegeln

Ett fint land. Det är nästan som att komma till England, fast med papegojor och vattenbrist. Visst finns det ett slags egen identitet i landet, men det är tydligen svårt att slita sig ur drottningens klor.

Vad har Australien lärt mig?

• Vattenvirvlar går inte åt andra hållet på andra sidan jorden. Corioliskraften är helt enkelt för svag. Testa själva om ni flyger över ekvatorn nån gång!

• Man ska antagligen inte försöka smuggla in Varma koppen utan att tala om det för tullen. Det kan tydligen bli riktigt jobbigt om de märker något.

• Det går inte att stressa upp en australier. Situationer där det hos vanliga dödliga skulle uppstå stress, framkallar bara kommentaren ”no worries, mate”.

• Det går förmodligen att stressa upp en känguru, men jag är inte säker.

• Fiske är inte så roligt egentligen. Det gör säkert ont att bli uppfiskad.

• Koalor är en mytisk varelse som antagligen inte existerar i verkligheten. Vi letade i hela Victoria till fots och till hjuls, och frågade varenda människa vart de kunde hålla hus, men ingen visste var de fanns.

• Eukalyptusblad smakar verkligen eukalyptus. Det är ingen fejk där.

• Den vackra stranden St Kilda Beach i Melbourne ligger åt andra hållet. Oavsett vilket håll man kommer ifrån!

• Den australiska varianten av engelska förhåller sig till den brittiska ungefär som den så kallade rikssvenskan, om den existerar, förhåller sig till en blandning av värmländska och skånska, minus de skorrande r:en. Imagine that!

• Den södra stjärnhimlen är, trots Södra korset och så vidare, inte lika vacker som den norra.
  (…)
  o.s.v.

I övrigt, ingenting. Men det var ju ungefär vad man kunde förvänta sig.

Det har i alla fall varit ”sjukt värt”. Jag kommer att sakna dem, allihop, från skatorna som låter som döende spädbarn till alla tvärcoola ättlingar till straffångar och guldgrävare. Framförallt våra roadtripvänner Frida och Christian förstås. Nu väntar nya äventyr igen. Undrar om tiden slutar accelerera innan allt bara blir ett stort blurr?

Great Ocean Road-trip

Jag vaknade upp i Melbourne, efter flygningen tillbaka från norrsidan av landet. Det ryckte i mig som det säkert gjorde i mina mångmiljonåriga apförfädrar när de sov i träd. Här till höger är anledningen ---->

Det var som omväxling inte särskilt svårt att skaka sömnen ur ögonen, men det kändes heller inte som ett vidare livsdugligt sätt att komma tillbaka till världen på.. så otryggt att jag var tvungen att ta kort på det för att vara säker på att jag inte var på väg att drömma en sån där falldröm när man vaknar precis efter att man slagit i marken och dött.

Vi var tillbaka i Melbourne för att skaffa en bil och dödsföraktande ge oss ut i vänstertrafiken och hämta upp Frida och Christian i förorten. Frida och Christian är från Kil i Värmland. Där, liksom på denna sida av jorden, finns det mycket får.

Hadars streetskills tog oss levande men skakiga ur den felvända stadstrafiken och så satte det utökade sällskapet av längs Great Ocean Road på en ganska spontan roadtrip. Tre värmlänningar som vältrar sig i sitt modersmål och en stackars stockholmare [Hadar] mitt ibland dem! Uu, va gött, tyckte värmlänningarna.

Great Ocean Road ligger längst ner i Australien, vid kusten. Där kan man se Orion dyka ner i havet medan Alpha centauri och Södra korset tittar på. Man kan också se Sagan om ringen-landskapet, kängurur och andra spännande djur. Man kan stanna när det passar och sova där det finns plats. Åtminstone var det så vi gjorde, och på det viset lyckades vi hitta de bästa hostelställena att bo på - ett med en get utanför i Apollo bay; ett med fulla och goa australier på i Warrnambool; ett med vilda kängurur och hönor som värpte frukost på bakgården i Halls Gap och ett barockt ställe med träsniderier i en håla jag inte kommer ihåg namnet på, som ville att man skulle sova i sovpåse, inte direkt på deras lakan. Vi hade tur hela vägen, kan man tro, men vi tror hellre att saker oftast ordnar sig på bästa sättet om man inte oroar sig. Det gjorde vi inte, och det gjorde de.

Förutom att titta på oändliga raka vägar och landskapet fiskade vi upp en haj och blåsfiskar, såg en rocka och andra svarta havsformer som plaskade upp ur djupet och slukade nån stackars intet ont anandes ytfisk. Vi tittade på myrpiggsvin, japaner och stenar som egentligen var apostlar.

Vi vandrade i Australiens svar på Grand Canyon i en naturpark och såg fantastiska vyer och satsade vandrare i 50-årsåldern och uppåt som skrattade åt oss. Det blev varmt som en mindre ökenvandring och min näsa blev rödare än Rudolfs. Vi kanske borde ha tänkt efter och tagit reda på hur lång den vandringsleden var, och fyllt på vatten. Australierna borde antagligen ha tänkt efter och kallat det ”Not-so-grand-but-really-cool Canyon”. Vi plottade vår kurs på GPS:en som bilfirman utrustat oss med; den tjatade om att vi skulle göra u-svängar men vi följde hellre den ofelbara magiska guideboken (ja, den av Björn Nordström), som tog oss överallt utom till en jättekoala – större än självaste Årjängstrollet – som vi fick hitta själva.

Fem dagar och 125 mil senare var vi nöjda och utmattade och trötta på att prata värmländska. Fast det är svårt att sluta när en väl börjat.


Hannes leker efterbliven naturfotograf ..

Vill ni se bättre naturfilmare, kolla in Christian o Fridas fina blogg! christianofrida.blogspot.com.

Världens största broccoli!

En get.

Frida!

Tjaa..?

Det är en marknad.. tror jag.

Myrpiggsvin!!

Man blir hungrig av naturen.

Längre ut på en udde fanns ett svinfint café med världens bästa brownie.

Finn ett fel?

De berömda sovpåsarna

Jordsnötssmör, gör en för tidig morgon uthärdlig.

Vrinvarmt och vegetativt vid världens ände

Darwin är en liten drethôla på toppen av Australien. Den är känd för havskrokodiler, alkoholism, en obegriplig dialekt och stigande självmordstal när den riktiga sommarvärmen faller på framåt årsskiftet. Vi trivs.

Rastlösheten smälter snabbt undan i takt med att solen stiger till zenit. Människornas skuggor syns knappt när vi går på gatorna mitt på dan och alla kläder klibbar fast i den fuktiga luften, som slår till som en vägg när man går utanför dörren. Det är en god ursäkt att inte göra någonting alls och vi använder den med glädje. Vi är här på semester från Melbournes (i jämförelse) hektiska stadsliv.

Jag hittade en gammal notering i mitt block som var skriven här, på dagen för fyra år sen. Det har inte hänt ett dyft sen dess. Allt är sig likt, till och med morgon-till-midnatt-öldrickarna borta vid parasollborden. Det kunde ha varit upprörande om inte hettan hade hindrat all aktivitet, mental såväl som fysisk. Det kommer antagligen att se likadant ut här om ytterligare fyra år. Det enda som förändrats är ögonen som ser, och denna stagnanta miljö fick mig att inse hur mycket som har hänt medan jag trott mig stå stilla.

Vi trotsar ändå vädret varje dag och går på middagsturer in mot stan, lagar mat, går på fisketurer nere vid piren, får en "go bonnbränna". Vi latar oss vid poolen och jag läser sida efter sida, kapitel efter kapitel i en länge försummad bok. Det finns ingen anledning att resa sig. Vi kan inte tro att det här bara är våren, att det blir VÄRRE. Fläktarna går varma hela dagarna medan allt annat är stilla. Solen dimper ner i havet lika blixtsnabbt som den steg upp. Ödlorna ropar "gecko! gecko!" åt kvällsmörkret.

En paus för rastlöshet

Precis på dagen fyra år sen sist, enligt mina gamla noteringar. Resan till detta lilla tropiska ställe är i stort sett en favorit i repris. Då var syftet ren semester och det var lätt att driva runt så här. Nu är det något ansträngande.

Förra gången hade jag en utav mina klaraste drömmar, en som jag fortfarande minns i detalj. Det fanns i den en stor betydelse inbakad. Temat var enkelt; jag svävade harmoniskt utan kropp över somriga årjängsgator upp mot det gamla släkthemmet. Gräsmattan och ekarna var gröna och det var varmt fastän jag i drömmen visste att det var sent på hösten därhemma. Jag anade till och med att det var en dröm.

Denna gång sover jag antingen drömlöst eller med vardagens banala drömmar som sällskap. Jag får anstränga mig för att slappna av. Skillnaden är talande. Snart, snart!

Random pics from three continents

Så här ser man ut när man undrar hur noga det är att hinna till incheckningen egentligen....

London i förbifarten.

Big Ben, tror jag....

Yaaaaay!

MADE IT!!!

Smokin' cold!

Damn, that was one sweeet cup of chai!"

En affär på flygplatsen i Kuala Lumpur med gratisprover på ALLT! Is this heaven?

Vänstertrafik: livsfarligt!

Victoria market

St Kilda-stranden.

I knew it.