Sin city

Herregud, handlar allt om pengar i den här stan? Hotellhajar, taxihajar, försäljarhajar & en och annan muräna. På tre dagars intensivt interagerande (det finns inget annat sätt) har jag inte kunnat märka någon tendens som tyder på annat. När till och med det som normalt är en frihamn i det indiska lurendrejerihavet sviker, då har man hamnat fel. Jag pratar om polisens bås för förbetalda rickshawbiljetter som finns utanför de flesta större tågstationer och som man kan använda när hotellets förbeställda upplockare inte dyker upp (eller om man inte väntar nån och vill slippa det eviga prutandet). De blåste mig på säkert fem spänn!

Agra är en håla i södra norra Indien, som ni hör en rätt obehaglig plats och inget för nybörjarresenärer eller för oss som är lättlurade. Här är knytnäven-i-ansiktetupplevelsen högst påtaglig. Dock verkar ändå de flesta hamna här, för det finns nån slags känd byggnad som när turistindustrin och säkerligen också förutnämnda fiskarter. Trots en milt sagt ogästvänlig miljö har jag rätt kul. Jag har åkt på exkursioner i omgivningarna och vandrat omkring i förvirring.

Byggnaden i fråga har jag tidigare varit rätt oentusiastisk inför och funderade på passera stan direkt utan stopp. Nu är det ju dock så beskaffat, att det alltid tar minst två dagar att fixa en tågbiljett om man inte bokar flera veckor i förväg, så den planen gick ju i stöpet. Jag tillhör inte den kategori synska människor som vet var de vill och vad de ska göra flera veckor i förväg.

För över 350 år sen dog någons fru av en överdos barn, det var det 14:e (barnet) tror jag bestämt. Denne någon var rik och tyckte uppenbarligen om sin fru, för han lät bygga en asstor och prålig gravkammare åt henne, där han senare även hamnade själv. Nu kommer vi från världens hörn och kanter och rundningar för att glo på underverket och ta bilder där det ser ut som att vi slukar det. Det var säkerligen precis det som var meningen, på ett ungefär i alla fall.

Så här efter att ha masat mig dit med soluppgången, som en duktig turist, måste jag ändå säga att det var värt alla besvär! Otrolig byggnad men tyvärr fick man inte bo där. Den där kejsaren som byggde schabraket måste verkligen haft en trevlig fru. Det är alltså Taj Mahal jag svamlar om. "A teardrop on the cheek of eternity" och annat sånt har ohämmat proklamerats. Själv skulle jag säga "som Minas Tiriths glansdagar kondenserat i ett komplex man önskar vore gjort av glass".

Snart är det dags att åka tåg igen, till Kashi, Benares, Varanasi; kalla stan vad du vill, det gör alla andra. Dör man där blir man en frigjord själ sägs det. Vilken tröst. Guideboken håller en lång harang om faror och störande moment men avslutar med ett betryggande ”visitors who display confidence, patience and humor usually avoid catastrophe”. Vilken tur. Det är ju jag i ett nötskal, speciellt på morgonen.

Bangalore

Den stan har jag lämnat bakom mig för länge sen. Tre gånger de senaste två månaderna lyckades jag dock hamna där utan att jag egentligen vet varför, kanske av en oförklarlig kosmisk slump (eller bara en vanlig). Jag antar att staden förtjänar att få några ord sagda om sig. Även om den inte gör det, så har jag flera timmar innan mitt tåg går, så det verkar inte finnas så till mycket alternativ!

Knytnäven-i-ansiktetupplevelsen som är så vanlig i detta vackra land var något mildare här. Det är (relativt) rent och ”progressiva” tankar verkar materialisera sig och spira i nylagd asfalt här och var. IT-jätten Infosys och andra bor här så hotellrummen har trådlöst Internet. Fantastiskt. Trafiken är dock helt galen för den som inte hunnit bli avtrubbad till den grad att han eller hon lyckas drömma sig bort för att förhoppningsvis lite senare vakna levande, på rätt ställe.

Jag vaknade levande flera gånger. Speciellt minns jag en gång, då jag vaknade i botaniska trädgården – definitivt rätt ställe. En oas i galenskaperna, eller ”stadslivet”. En drömsk förmiddag spenderade jag bland träd och gårdar och absolut välkomna, men ganska konstiga plastdinosaurier. Här kunde man även få åka en guidad tur runt hela trädgården i ”the world’s most eco-friendly car”, till det något vaga oväsendet från 5 miljoner inte lika miljövänliga bilar som omringar. Absolut inget jag sa nej till.

Förutom det ägnades det första besöket inte till mycket annat än ändlösa cafécrawls och hämningslöst vegeterande. Bland andra vaga minnen finns skrämselpropaganda på indiska. Pakistanska terrorgrupper skulle, enligt tv-apparaten, med största sannolikhet försöka kapa en massa plan på nationaldagen 26/1 och utföra outsägliga terrordåd à la New York 2001. ”This is a threat that is certainly real” upprepades ungefär var femte mening. Det var alltså meningen att man skulle vara medveten om vilket stort HOT det rörde sig om, och även varifrån det kom: ”Pak” terrorgroups. Mer krävs inte av tittaren än att vi oroar oss och stödjer vad regeringen – d v s polis, militär och superduperhemliga grupper för nationell säkerhet – än tar sig för, i syfte att förhindra denna i stort sett oundvikliga katastrof. Jag fick kalla svininfluensakårar längs ryggraden (lever ni därhemma förresten eller har alla dött av svininfluensa än?) Nyhetskanaler i alla olika former och tungomål, må så vara, men de talar uppenbarligen ett & samma språk!

Lustigare var det när urmodern Amma besökte Bangalore en månad senare och vi var fyra som åkte dit och storögt tittade på. Ett litet ashram förvandlades till ett hav av indier och en enorm scen där detta kramfenomen satt och gav sina diskurser och sjöng sina hymner med bastant uppbackning av proffsiga musiker och en massiv PR-apparat inklusive prylar och käk i alla dess former. Vi förstod inte ett ord, för det mesta var på Kannada eller Malayalam, vilket språk hon nu pratar – översatt till Hindi. Men alla (!) fick en kram, så det var ju helt klart värt besväret, när vi nu rest denna sextimmars busstur för att se vad som försiggick. För den som ville pågick det i princip dygnet runt i två dagar. Sen åker hon vidare nån annan stans i världen och börjar om från början igen. Ännu en märklig indisk figur.

Tredje gången gillt i Bangalore, för en vecka sen, blev jag sjuk och trodde en alien skulle födas rakt genom magen på mig. Det gjorde ont. Wikipedia sa att att det antagligen kommit en parasit från obra vattenkällor och bosatt sig inombords. Wikipedia ljuger aldrig. Ändock, mest av nyfikenhet förstås, dubbelkollade jag med en indisk doktor. Även det en spännande upplevelse. De hade ingen tvål på sin toa, fast personalen uppmanades åtminstone att tvätta händerna. En gubbe som jag antar jobbade där satt och slafsade i sig sin (slafsiga) mat i mottagningsrummet.

Doktorn betedde sig dock som doktorer gör, d v s lyssnade med ett halvt öra; grymtade lite; bekräftade mina farhågor; gav mig en tillfälligt lindrande spruta och skrev ut en helvetes massa antibiotika – så skulle nog allt detta försvinna inom en vecka. Vilket jag vågade vägra. Antibiotikan alltså. Denna typ av medicin är förmodligen så utnött att alla bakterier i hela världen är resistenta mot de flesta sorter, så jag antog att det ändå inte skulle göra nån skillnad. Parasiten skulle sitta kvar i 2-6 veckor obehandlat men i skrivande stund verkar den vara försvunnen sen ett par dagar. Good riddance och tack för en mage av plåt, som håller för aliens.

Som tröst åkte jag dagen efter anfallet till ett köpcenter utanför stan och slog ihjäl väntetiden till tåget genom att handla lösgodis: ett mirakel att affären fanns och förmodligen den enda lösgodisbutiken i landet. Jag köpte även en biljett till Avatar när jag upptäckte biosalongen längst upp. Biljetten var rätt dyr av någon anledning, vilken visade sig vara att jag hamnat mitt i en surrealistisk överklassvariant till hyperbioupplevelse. En försalong med stilfull filmparafernalia, välkomstmocktail, gigantiska höj- och sänkbara fåtöljer i biosalongen med filtar och bord för maten som betjänterna *ehrrm* servitörerna kom in med.

Och filmen var ju helt suverän! Här är verkligen nån som kan sin science fiction och förstår sig på västerländsk verklighetsflykt, James Cameron & co. Som nördtönt är jag stolt över honom, och mina nördbröder (och enstaka systrar) världen över verkar instämma. 2012 skulle ha hyrt in James istället för en massa dyra skådisar. Jag såg i 3-d flera timmar efteråt och längtar fortfarande till den dag jag får åka till en magisk planet och byta ut den här tråkiga kroppen mot en fräsig.. animerad.

…Men, enda stället jag fick åka var tåget mot Agra, och jag hoppade (släpade mig...) då på i AC-klass, för att få ligga orörlig och vara sjuk i lyx. Det var en underbar upplevelse och att resa sig var knappast nödvändigt på de nästan två dygnen, utom av uppenbara anledningar. Det enda jag orkade göra var att läsa lite och tjyvlyssna på kupéns medockupanter. Här pratades det inte hindi eller nåt annat indiskt, utan framgångsspråket engelska (med klockren Apu-brytning) och det klagades på allt möjligt, inklusive på smala och obekväma säten. ”Värre än sleeper-klassen!” Uppenbarligen kunde detta välborna herrskap aldrig i sitt liv ha sett sleeper-klassen på riktigt.