Igår klättrade jag upp för berget Arunachala. Fick rådet att ta ”Inner Path”, som gick till vänster istället för den vanliga stigen. Det lät ju spännande! Gick vilse efter ett tag; höll utkik efter bålgetingbon; trampade nästan på en liten orm. Eller om det var ett rep? Det är svårt att se skillnad ibland. Klättrade svårligen till toppen, men vädret var åtminstone disigt och det blev svalt (!!!) efter halva vägen.Det bodde en sadhu med hund i en hydda längst upp. En annan man som också höll till där berättade att han kommer dit varje dag; han brukar ge turisterna vatten och kex. Toppen var helt svart av bränt smält smör från Shiva Lingan, den 30 meter höga eldpelaren som lyser en gång om året. Trollsländor i tusental svärmade omkring.
Jag fick ta på Shivas fötter (det var märken på bergsgrunden där han antas ha stått), och fick lite av det svarta brända kletet från marken insmetat på pannan + en bananbit. ”Shiva prasad”. Troligen betyder det att jag gjort min plikt som god hindu idag!?
Tog några bilder, blev anvisad att meditera en stund i hyddan där en guru tydligen suttit och mediterat i 17 år – i en och samma ställning, utan mat och utan att prata. Nu var han dock någon annan stans och skulle stanna där ett år. Förstod inte riktigt hur denne guru kommunicerat informationen till dem som var kvar, men förmodligen måste det väl ha inbegripit telepati eller nåt sånt!
Nervägen blev ännu värre än uppför: naturligtvis gick jag vilse igen. Ett par spännande stup och oräkneliga taggbuskar senare kom jag rätt törstig och med byxor sönderrivna av för generösa kliv för den indiska kvalitén, till det lilla ashramet Skandasramam. En oas, bokstavligt talat, med utmärkt källvatten! Mycket nöjd med mina bedrifter fumlade jag mig hemåt.
Resten av dagen var absolut händelsefri.
