lördag 17 april 2010
söndag 11 april 2010
Hum, hum..
Jag har hatt idag; solen verkar ha fått tag i mitt immunförsvar, kanske under min utflykt till Haridwar. Eller också kommer det sig av att ha andats in okända kvantiteter DDT-kryddat damm på promenaden till andra sidan stan för ett par dagar sen. Värmen får inte nonchaleras..
Jag tänker åter på böcker och annat. Den milda krassligheten verkar dock ha haft en lite lugnande effekt på alla rastlösa tankar som envisas med att dyka upp och plåga mig. Tvivel och frustration sliter med jämna mellanrum; de får mig att äta sötsaker och inducerar alla möjliga andra sorters barnsligheter. Jag ser tydligt vad som försiggår, så fort jag är kapabel att stå tillbaka en stund och reflektera.
Det är så sant som det är sagt att när något väl kommer och knackar på din dörr, vad det nu än må vara, är det för att du bjudit in det. Det kan låta rimligt nog, men det är tvivelaktigt om många tar implikationerna av ett till synes oskyldigt uttalande på allvar. Jag känner trots allt mer och mer att det är sant.
Jag är dock förnöjd med den här tillvaron, möjligen för nöjd, åtminstone så långt som mina nuvarande förutsättningar tillåter mig. Inte på grund av ett bekvämt liv, lugnt tempo eller naturen – i alla fall inte i första hand – utan för atmosfärens skull. Bland alla hippies, goaflyktingar, sökare och vilsna känner jag mig nästan normal; med den lägsta grad av förställelse smälter jag faktiskt in och känner mig varmt välkomnad av den brokiga massan.
Jag tänker åter på böcker och annat. Den milda krassligheten verkar dock ha haft en lite lugnande effekt på alla rastlösa tankar som envisas med att dyka upp och plåga mig. Tvivel och frustration sliter med jämna mellanrum; de får mig att äta sötsaker och inducerar alla möjliga andra sorters barnsligheter. Jag ser tydligt vad som försiggår, så fort jag är kapabel att stå tillbaka en stund och reflektera.
Det är så sant som det är sagt att när något väl kommer och knackar på din dörr, vad det nu än må vara, är det för att du bjudit in det. Det kan låta rimligt nog, men det är tvivelaktigt om många tar implikationerna av ett till synes oskyldigt uttalande på allvar. Jag känner trots allt mer och mer att det är sant.
Jag är dock förnöjd med den här tillvaron, möjligen för nöjd, åtminstone så långt som mina nuvarande förutsättningar tillåter mig. Inte på grund av ett bekvämt liv, lugnt tempo eller naturen – i alla fall inte i första hand – utan för atmosfärens skull. Bland alla hippies, goaflyktingar, sökare och vilsna känner jag mig nästan normal; med den lägsta grad av förställelse smälter jag faktiskt in och känner mig varmt välkomnad av den brokiga massan.
lördag 10 april 2010
Rishikesh
Jag är (tillbaka) i Rishikesh och här har jag flutit runt de senaste tre veckorna. Det är skönt. För att säga sanningen har absolut ingen inspiration kommit för att skriva om mitt reseliv på länge. Kanske kommer den i efterhand? Fast nu har det ju ändå gått en lång och händelserik månad, så några få slumpmässiga intryck ska jag lite tafatt försöka dokumentera härifrån Indialand bak Himalayas rand…
Innan återkomsten såg jag en massa syner och upplevde en massa upplevelser lite här och var. Varanasi var sprakande och hysteriskt, fast ganska trevligt ändå; Bodh Gaya vara nästan bara hysteriskt och väldigt, väldigt dammigt. Det hände alldeles för mycket för att skriva om det. Några bilder kommer snart istället.
Efter Sydindien verkar det som att jag ännu en gång försökte vara något jag inte är: en turist. Att vara en kringflackande turist när man är på en längre resa kan bli rätt tröttsamt i längden, visar det sig. Jag förstod inte varifrån min stegrande frustration kom, men medan jag satt under det vackra och väluppvaktade barnbarnet till det bodhiträd varunder Buddha sägs ha blivit upplyst, fick även jag en insikt – dock kanske av en något mindre magnitud! Den sa att jag borde åka tillbaka till Rishikesh och stanna där. Så jag packade mina väskor, checkade ut från det burmesiska munkklostret – som för en mycket ringa summa härbärgerat mig med flera – hoppade in i en överfull taxi mitt i natten och klev på tåget i farten, mot Haridwar. Genast kändes allt mycket bättre. Darjeeling och Dharamshala får vänta till nästa gång. Nu bor jag vid floden igen.
Händelsevis kom då istället Dharamshalabon Dalai Lama hit på besök för några dagar sen. Jag orkade inte med den indiska kaos- och trängselleken som alla verkar älska här på kontinenten, så jag satt rätt långt bak men tog mig åtminstone en titt på vad som försiggick. Från min sits var det inte lätt att se om det var Yoda eller Hans helighet herr Lama som skrockade, förlåt, talade. Ämnet var Ganges och att man kanske skulle sluta vräka avfall och skräp däri. En näst intill fullkomlig avbild av jedimästaren är han, eller förmodligen tvärtom.. och det blir bara värre med åren. Närsomhelst försvinner han, vår superlama, ur sin tibetanska munkpläd, ut i tunna luften. Han gjorde ett kort och anspråkslöst uttalande på kanske fem minuter. De två föregående timmarna hade fyllts till brädden av orangeklädda gubbar som skrek på Hindi med publikens bifall.
Det är varmare här nu. Det börjar bli vår. I vintras sov jag med alla tillgängliga kläder och tre lager filtar; nu går fläkten dygnet runt och för några dagar sen spräcktes nog 40-strecket på termometrarna. På kvällarna går det att röra sig igen, och på morgnarna likaså, om man är vaken då vill säga.
Den religiösa festivalen (Maha) Kumbha Mela som började i januari håller på att nå sin höjdpunkt. Det betyder att det kommer miljontals människor till Haridwar här i närheten och badar. Många spiller över hit till Rishikesh; här vallas de från den ena bron till den andra i en stor cirkel. Jag har inte brytt mig om att ta reda på varför de gör denna sanslösa färd runt stan i den grymma hettan. Jag får skylla mitt ointresse på samma hetta.
Själv var även jag en snabbis i Haridwar, men av andra skäl. Jag fick nys om en sällsynt bok som verkade bra, så jag skyndade dit och tillbaka för mitt uppdrag, och undvek alla religiösa festivalaktiviteter (som verkar bestå av (orangeklädda) män som skränar och skriker på Hindi – ett återkommande tema – till den vördande pöbeln som sitter och tittar på, eller av lika orangeklädda alternativt nakna, heliga, män som badar o s v). Det är nog inte bara hyckleri och båg med denna festival men jag verkar ha utvecklat en smärre allergi mot indiska folkmassor. Tur att man får tillbörlig träning varje gång man går över hängbron här "hemma"!
Hursomhelst var poängen att jag såg en ELEFANT på vägen hem från Haridwar, på andra sidan Ganges. Livs levande och vild! Har annars inte sett skymten av någon på mina dryga fyra månader här och nästan börjat misströsta. Nu hoppas jag bara på en tiger också innan hemresan, så är jag helt nöjd.
Snart är det dags att packa; snart är det dags att resa hem. Vad mer finns det att säga? Jag kommer igen?
Innan återkomsten såg jag en massa syner och upplevde en massa upplevelser lite här och var. Varanasi var sprakande och hysteriskt, fast ganska trevligt ändå; Bodh Gaya vara nästan bara hysteriskt och väldigt, väldigt dammigt. Det hände alldeles för mycket för att skriva om det. Några bilder kommer snart istället.
Efter Sydindien verkar det som att jag ännu en gång försökte vara något jag inte är: en turist. Att vara en kringflackande turist när man är på en längre resa kan bli rätt tröttsamt i längden, visar det sig. Jag förstod inte varifrån min stegrande frustration kom, men medan jag satt under det vackra och väluppvaktade barnbarnet till det bodhiträd varunder Buddha sägs ha blivit upplyst, fick även jag en insikt – dock kanske av en något mindre magnitud! Den sa att jag borde åka tillbaka till Rishikesh och stanna där. Så jag packade mina väskor, checkade ut från det burmesiska munkklostret – som för en mycket ringa summa härbärgerat mig med flera – hoppade in i en överfull taxi mitt i natten och klev på tåget i farten, mot Haridwar. Genast kändes allt mycket bättre. Darjeeling och Dharamshala får vänta till nästa gång. Nu bor jag vid floden igen.
Händelsevis kom då istället Dharamshalabon Dalai Lama hit på besök för några dagar sen. Jag orkade inte med den indiska kaos- och trängselleken som alla verkar älska här på kontinenten, så jag satt rätt långt bak men tog mig åtminstone en titt på vad som försiggick. Från min sits var det inte lätt att se om det var Yoda eller Hans helighet herr Lama som skrockade, förlåt, talade. Ämnet var Ganges och att man kanske skulle sluta vräka avfall och skräp däri. En näst intill fullkomlig avbild av jedimästaren är han, eller förmodligen tvärtom.. och det blir bara värre med åren. Närsomhelst försvinner han, vår superlama, ur sin tibetanska munkpläd, ut i tunna luften. Han gjorde ett kort och anspråkslöst uttalande på kanske fem minuter. De två föregående timmarna hade fyllts till brädden av orangeklädda gubbar som skrek på Hindi med publikens bifall.
Det är varmare här nu. Det börjar bli vår. I vintras sov jag med alla tillgängliga kläder och tre lager filtar; nu går fläkten dygnet runt och för några dagar sen spräcktes nog 40-strecket på termometrarna. På kvällarna går det att röra sig igen, och på morgnarna likaså, om man är vaken då vill säga.
Den religiösa festivalen (Maha) Kumbha Mela som började i januari håller på att nå sin höjdpunkt. Det betyder att det kommer miljontals människor till Haridwar här i närheten och badar. Många spiller över hit till Rishikesh; här vallas de från den ena bron till den andra i en stor cirkel. Jag har inte brytt mig om att ta reda på varför de gör denna sanslösa färd runt stan i den grymma hettan. Jag får skylla mitt ointresse på samma hetta.
Själv var även jag en snabbis i Haridwar, men av andra skäl. Jag fick nys om en sällsynt bok som verkade bra, så jag skyndade dit och tillbaka för mitt uppdrag, och undvek alla religiösa festivalaktiviteter (som verkar bestå av (orangeklädda) män som skränar och skriker på Hindi – ett återkommande tema – till den vördande pöbeln som sitter och tittar på, eller av lika orangeklädda alternativt nakna, heliga, män som badar o s v). Det är nog inte bara hyckleri och båg med denna festival men jag verkar ha utvecklat en smärre allergi mot indiska folkmassor. Tur att man får tillbörlig träning varje gång man går över hängbron här "hemma"!
Hursomhelst var poängen att jag såg en ELEFANT på vägen hem från Haridwar, på andra sidan Ganges. Livs levande och vild! Har annars inte sett skymten av någon på mina dryga fyra månader här och nästan börjat misströsta. Nu hoppas jag bara på en tiger också innan hemresan, så är jag helt nöjd.
Snart är det dags att packa; snart är det dags att resa hem. Vad mer finns det att säga? Jag kommer igen?
lördag 6 mars 2010
Sin city
Herregud, handlar allt om pengar i den här stan? Hotellhajar, taxihajar, försäljarhajar & en och annan muräna. På tre dagars intensivt interagerande (det finns inget annat sätt) har jag inte kunnat märka någon tendens som tyder på annat. När till och med det som normalt är en frihamn i det indiska lurendrejerihavet sviker, då har man hamnat fel. Jag pratar om polisens bås för förbetalda rickshawbiljetter som finns utanför de flesta större tågstationer och som man kan använda när hotellets förbeställda upplockare inte dyker upp (eller om man inte väntar nån och vill slippa det eviga prutandet). De blåste mig på säkert fem spänn!
Agra är en håla i södra norra Indien, som ni hör en rätt obehaglig plats och inget för nybörjarresenärer eller för oss som är lättlurade. Här är knytnäven-i-ansiktetupplevelsen högst påtaglig. Dock verkar ändå de flesta hamna här, för det finns nån slags känd byggnad som när turistindustrin och säkerligen också förutnämnda fiskarter. Trots en milt sagt ogästvänlig miljö har jag rätt kul. Jag har åkt på exkursioner i omgivningarna och vandrat omkring i förvirring.
Byggnaden i fråga har jag tidigare varit rätt oentusiastisk inför och funderade på passera stan direkt utan stopp. Nu är det ju dock så beskaffat, att det alltid tar minst två dagar att fixa en tågbiljett om man inte bokar flera veckor i förväg, så den planen gick ju i stöpet. Jag tillhör inte den kategori synska människor som vet var de vill och vad de ska göra flera veckor i förväg.
För över 350 år sen dog någons fru av en överdos barn, det var det 14:e (barnet) tror jag bestämt. Denne någon var rik och tyckte uppenbarligen om sin fru, för han lät bygga en asstor och prålig gravkammare åt henne, där han senare även hamnade själv. Nu kommer vi från världens hörn och kanter och rundningar för att glo på underverket och ta bilder där det ser ut som att vi slukar det. Det var säkerligen precis det som var meningen, på ett ungefär i alla fall.
Så här efter att ha masat mig dit med soluppgången, som en duktig turist, måste
jag ändå säga att det var värt alla besvär! Otrolig byggnad men tyvärr fick man inte bo där. Den där kejsaren som byggde schabraket måste verkligen haft en trevlig fru. Det är alltså Taj Mahal jag svamlar om. "A teardrop on the cheek of eternity" och annat sånt har ohämmat proklamerats. Själv skulle jag säga "som Minas Tiriths glansdagar kondenserat i ett komplex man önskar vore gjort av glass".
Snart är det dags att åka tåg igen, till Kashi, Benares, Varanasi; kalla stan vad du vill, det gör alla andra. Dör man där blir man en frigjord själ sägs det. Vilken tröst. Guideboken håller en lång harang om faror och störande moment men avslutar med ett betryggande ”visitors who display confidence, patience and humor usually avoid catastrophe”. Vilken tur. Det är ju jag i ett nötskal, speciellt på morgonen.
Agra är en håla i södra norra Indien, som ni hör en rätt obehaglig plats och inget för nybörjarresenärer eller för oss som är lättlurade. Här är knytnäven-i-ansiktetupplevelsen högst påtaglig. Dock verkar ändå de flesta hamna här, för det finns nån slags känd byggnad som när turistindustrin och säkerligen också förutnämnda fiskarter. Trots en milt sagt ogästvänlig miljö har jag rätt kul. Jag har åkt på exkursioner i omgivningarna och vandrat omkring i förvirring.
Byggnaden i fråga har jag tidigare varit rätt oentusiastisk inför och funderade på passera stan direkt utan stopp. Nu är det ju dock så beskaffat, att det alltid tar minst två dagar att fixa en tågbiljett om man inte bokar flera veckor i förväg, så den planen gick ju i stöpet. Jag tillhör inte den kategori synska människor som vet var de vill och vad de ska göra flera veckor i förväg.För över 350 år sen dog någons fru av en överdos barn, det var det 14:e (barnet) tror jag bestämt. Denne någon var rik och tyckte uppenbarligen om sin fru, för han lät bygga en asstor och prålig gravkammare åt henne, där han senare även hamnade själv. Nu kommer vi från världens hörn och kanter och rundningar för att glo på underverket och ta bilder där det ser ut som att vi slukar det. Det var säkerligen precis det som var meningen, på ett ungefär i alla fall.
Så här efter att ha masat mig dit med soluppgången, som en duktig turist, måste
jag ändå säga att det var värt alla besvär! Otrolig byggnad men tyvärr fick man inte bo där. Den där kejsaren som byggde schabraket måste verkligen haft en trevlig fru. Det är alltså Taj Mahal jag svamlar om. "A teardrop on the cheek of eternity" och annat sånt har ohämmat proklamerats. Själv skulle jag säga "som Minas Tiriths glansdagar kondenserat i ett komplex man önskar vore gjort av glass".Snart är det dags att åka tåg igen, till Kashi, Benares, Varanasi; kalla stan vad du vill, det gör alla andra. Dör man där blir man en frigjord själ sägs det. Vilken tröst. Guideboken håller en lång harang om faror och störande moment men avslutar med ett betryggande ”visitors who display confidence, patience and humor usually avoid catastrophe”. Vilken tur. Det är ju jag i ett nötskal, speciellt på morgonen.
Bangalore
Den stan har jag lämnat bakom mig för länge sen. Tre gånger de senaste två månaderna lyckades jag dock hamna där utan att jag egentligen vet varför, kanske av en oförklarlig kosmisk slump (eller bara en vanlig). Jag antar att staden förtjänar att få några ord sagda om sig. Även om den inte gör det, så har jag flera timmar innan mitt tåg går, så det verkar inte finnas så till mycket alternativ!
Knytnäven-i-ansiktetupplevelsen som är så vanlig i detta vackra land var något mildare här. Det är (relativt) rent och ”progressiva” tankar verkar materialisera sig och spira i nylagd asfalt här och var. IT-jätten Infosys och andra bor här så hotellrummen har trådlöst Internet. Fantastiskt. Trafiken är dock helt galen för den som inte hunnit bli avtrubbad till den grad att han eller hon lyckas drömma sig bort för att förhoppningsvis lite senare vakna levande, på rätt ställe.
Jag vaknade levande flera gånger. Speciellt minns jag en gång, då jag vaknade i botaniska trädgården – definitivt rätt ställe. En oas i galenskaperna, eller ”stadslivet”. En drömsk förmiddag spenderade jag bland träd och gårdar och absolut välkomna, men ganska konstiga plastdinosaurier. Här kunde man även få åka en guidad tur runt hela trädgården i ”the world’s most eco-friendly car”, till det något vaga oväsendet från 5 miljoner inte lika miljövänliga bilar som omringar. Absolut inget jag sa nej till.
Förutom det ägnades det första besöket inte till mycket annat än ändlösa cafécrawls och hämningslöst vegeterande. Bland andra vaga minnen finns skrämselpropaganda på indiska. Pakistanska terrorgrupper skulle, enligt tv-apparaten, med största sannolikhet försöka kapa en massa plan på nationaldagen 26/1 och utföra outsägliga terrordåd à la New York 2001. ”This is a threat that is certainly real” upprepades ungefär var femte mening. Det var alltså meningen att man skulle vara medveten om vilket stort HOT det rörde sig om, och även varifrån det kom: ”Pak” terrorgroups. Mer krävs inte av tittaren än att vi oroar oss och stödjer vad regeringen – d v s polis, militär och superduperhemliga grupper för nationell säkerhet – än tar sig för, i syfte att förhindra denna i stort sett oundvikliga katastrof. Jag fick kalla svininfluensakårar längs ryggraden (lever ni därhemma förresten eller har alla dött av svininfluensa än?) Nyhetskanaler i alla olika former och tungomål, må så vara, men de talar uppenbarligen ett & samma språk!
Lustigare var det när urmodern Amma besökte Bangalore en månad senare och vi var fyra som åkte dit och storögt tittade på. Ett litet ashram förvandlades till ett hav av indier och en enorm scen där detta kramfenomen satt och gav sina diskurser och sjöng sina hymner med bastant uppbackning av proffsiga musiker och en massiv PR-apparat inklusive prylar och käk i alla dess former. Vi förstod inte ett ord, för det mesta var på Kannada eller Malayalam, vilket språk hon nu pratar – översatt till Hindi. Men alla (!) fick en kram, så det var ju helt klart värt besväret, när vi nu rest denna sextimmars busstur för att se vad som försiggick. För den som ville pågick det i princip dygnet runt i två dagar. Sen åker hon vidare nån annan stans i världen och börjar om från början igen. Ännu en märklig indisk figur.
Tredje gången gillt i Bangalore, för en vecka sen, blev jag sjuk och trodde en alien skulle födas rakt genom magen på mig. Det gjorde ont. Wikipedia sa att att det antagligen kommit en parasit från obra vattenkällor och bosatt sig inombords. Wikipedia ljuger aldrig. Ändock, mest av nyfikenhet förstås, dubbelkollade jag med en indisk doktor. Även det en spännande upplevelse. De hade ingen tvål på sin toa, fast personalen uppmanades åtminstone att tvätta händerna. En gubbe som jag antar jobbade där satt och slafsade i sig sin (slafsiga) mat i mottagningsrummet.
Doktorn betedde sig dock som doktorer gör, d v s lyssnade med ett halvt öra; grymtade lite; bekräftade mina farhågor; gav mig en tillfälligt lindrande spruta och skrev ut en helvetes massa antibiotika – så skulle nog allt detta försvinna inom en vecka. Vilket jag vågade vägra. Antibiotikan alltså. Denna typ av medicin är förmodligen så utnött att alla bakterier i hela världen är resistenta mot de flesta sorter, så jag antog att det ändå inte skulle göra nån skillnad. Parasiten skulle sitta kvar i 2-6 veckor obehandlat men i skrivande stund verkar den vara försvunnen sen ett par dagar. Good riddance och tack för en mage av plåt, som håller för aliens.
Som tröst åkte jag dagen efter anfallet till ett köpcenter utanför stan och slog ihjäl väntetiden till tåget genom att handla lösgodis: ett mirakel att affären fanns och förmodligen den enda lösgodisbutiken i landet. Jag köpte även en biljett till Avatar när jag upptäckte biosalongen längst upp. Biljetten var rätt dyr av någon anledning, vilken visade sig vara att jag hamnat mitt i en surrealistisk överklassvariant till hyperbioupplevelse. En försalong med stilfull filmparafernalia, välkomstmocktail, gigantiska höj- och sänkbara fåtöljer i biosalongen med filtar och bord för maten som betjänterna *ehrrm* servitörerna kom in med.
Och filmen var ju helt suverän! Här är verkligen nån som kan sin science fiction och förstår sig på västerländsk verklighetsflykt, James Cameron & co. Som nördtönt är jag stolt över honom, och mina nördbröder (och enstaka systrar) världen över verkar instämma. 2012 skulle ha hyrt in James istället för en massa dyra skådisar. Jag såg i 3-d flera timmar efteråt och längtar fortfarande till den dag jag får åka till en magisk planet och byta ut den här tråkiga kroppen mot en fräsig.. animerad.
…Men, enda stället jag fick åka var tåget mot Agra, och jag hoppade (släpade mig...) då på i AC-klass, för att få ligga orörlig och vara sjuk i lyx. Det var en underbar upplevelse och att resa sig var knappast nödvändigt på de nästan två dygnen, utom av uppenbara anledningar. Det enda jag orkade göra var att läsa lite och tjyvlyssna på kupéns medockupanter. Här pratades det inte hindi eller nåt annat indiskt, utan framgångsspråket engelska (med klockren Apu-brytning) och det klagades på allt möjligt, inklusive på smala och obekväma säten. ”Värre än sleeper-klassen!” Uppenbarligen kunde detta välborna herrskap aldrig i sitt liv ha sett sleeper-klassen på riktigt.
Knytnäven-i-ansiktetupplevelsen som är så vanlig i detta vackra land var något mildare här. Det är (relativt) rent och ”progressiva” tankar verkar materialisera sig och spira i nylagd asfalt här och var. IT-jätten Infosys och andra bor här så hotellrummen har trådlöst Internet. Fantastiskt. Trafiken är dock helt galen för den som inte hunnit bli avtrubbad till den grad att han eller hon lyckas drömma sig bort för att förhoppningsvis lite senare vakna levande, på rätt ställe.
Jag vaknade levande flera gånger. Speciellt minns jag en gång, då jag vaknade i botaniska trädgården – definitivt rätt ställe. En oas i galenskaperna, eller ”stadslivet”. En drömsk förmiddag spenderade jag bland träd och gårdar och absolut välkomna, men ganska konstiga plastdinosaurier. Här kunde man även få åka en guidad tur runt hela trädgården i ”the world’s most eco-friendly car”, till det något vaga oväsendet från 5 miljoner inte lika miljövänliga bilar som omringar. Absolut inget jag sa nej till.
Förutom det ägnades det första besöket inte till mycket annat än ändlösa cafécrawls och hämningslöst vegeterande. Bland andra vaga minnen finns skrämselpropaganda på indiska. Pakistanska terrorgrupper skulle, enligt tv-apparaten, med största sannolikhet försöka kapa en massa plan på nationaldagen 26/1 och utföra outsägliga terrordåd à la New York 2001. ”This is a threat that is certainly real” upprepades ungefär var femte mening. Det var alltså meningen att man skulle vara medveten om vilket stort HOT det rörde sig om, och även varifrån det kom: ”Pak” terrorgroups. Mer krävs inte av tittaren än att vi oroar oss och stödjer vad regeringen – d v s polis, militär och superduperhemliga grupper för nationell säkerhet – än tar sig för, i syfte att förhindra denna i stort sett oundvikliga katastrof. Jag fick kalla svininfluensakårar längs ryggraden (lever ni därhemma förresten eller har alla dött av svininfluensa än?) Nyhetskanaler i alla olika former och tungomål, må så vara, men de talar uppenbarligen ett & samma språk!
Lustigare var det när urmodern Amma besökte Bangalore en månad senare och vi var fyra som åkte dit och storögt tittade på. Ett litet ashram förvandlades till ett hav av indier och en enorm scen där detta kramfenomen satt och gav sina diskurser och sjöng sina hymner med bastant uppbackning av proffsiga musiker och en massiv PR-apparat inklusive prylar och käk i alla dess former. Vi förstod inte ett ord, för det mesta var på Kannada eller Malayalam, vilket språk hon nu pratar – översatt till Hindi. Men alla (!) fick en kram, så det var ju helt klart värt besväret, när vi nu rest denna sextimmars busstur för att se vad som försiggick. För den som ville pågick det i princip dygnet runt i två dagar. Sen åker hon vidare nån annan stans i världen och börjar om från början igen. Ännu en märklig indisk figur.
Tredje gången gillt i Bangalore, för en vecka sen, blev jag sjuk och trodde en alien skulle födas rakt genom magen på mig. Det gjorde ont. Wikipedia sa att att det antagligen kommit en parasit från obra vattenkällor och bosatt sig inombords. Wikipedia ljuger aldrig. Ändock, mest av nyfikenhet förstås, dubbelkollade jag med en indisk doktor. Även det en spännande upplevelse. De hade ingen tvål på sin toa, fast personalen uppmanades åtminstone att tvätta händerna. En gubbe som jag antar jobbade där satt och slafsade i sig sin (slafsiga) mat i mottagningsrummet.
Doktorn betedde sig dock som doktorer gör, d v s lyssnade med ett halvt öra; grymtade lite; bekräftade mina farhågor; gav mig en tillfälligt lindrande spruta och skrev ut en helvetes massa antibiotika – så skulle nog allt detta försvinna inom en vecka. Vilket jag vågade vägra. Antibiotikan alltså. Denna typ av medicin är förmodligen så utnött att alla bakterier i hela världen är resistenta mot de flesta sorter, så jag antog att det ändå inte skulle göra nån skillnad. Parasiten skulle sitta kvar i 2-6 veckor obehandlat men i skrivande stund verkar den vara försvunnen sen ett par dagar. Good riddance och tack för en mage av plåt, som håller för aliens.
Som tröst åkte jag dagen efter anfallet till ett köpcenter utanför stan och slog ihjäl väntetiden till tåget genom att handla lösgodis: ett mirakel att affären fanns och förmodligen den enda lösgodisbutiken i landet. Jag köpte även en biljett till Avatar när jag upptäckte biosalongen längst upp. Biljetten var rätt dyr av någon anledning, vilken visade sig vara att jag hamnat mitt i en surrealistisk överklassvariant till hyperbioupplevelse. En försalong med stilfull filmparafernalia, välkomstmocktail, gigantiska höj- och sänkbara fåtöljer i biosalongen med filtar och bord för maten som betjänterna *ehrrm* servitörerna kom in med.
Och filmen var ju helt suverän! Här är verkligen nån som kan sin science fiction och förstår sig på västerländsk verklighetsflykt, James Cameron & co. Som nördtönt är jag stolt över honom, och mina nördbröder (och enstaka systrar) världen över verkar instämma. 2012 skulle ha hyrt in James istället för en massa dyra skådisar. Jag såg i 3-d flera timmar efteråt och längtar fortfarande till den dag jag får åka till en magisk planet och byta ut den här tråkiga kroppen mot en fräsig.. animerad.
…Men, enda stället jag fick åka var tåget mot Agra, och jag hoppade (släpade mig...) då på i AC-klass, för att få ligga orörlig och vara sjuk i lyx. Det var en underbar upplevelse och att resa sig var knappast nödvändigt på de nästan två dygnen, utom av uppenbara anledningar. Det enda jag orkade göra var att läsa lite och tjyvlyssna på kupéns medockupanter. Här pratades det inte hindi eller nåt annat indiskt, utan framgångsspråket engelska (med klockren Apu-brytning) och det klagades på allt möjligt, inklusive på smala och obekväma säten. ”Värre än sleeper-klassen!” Uppenbarligen kunde detta välborna herrskap aldrig i sitt liv ha sett sleeper-klassen på riktigt.
måndag 22 februari 2010
En dag i sydindien
Igår klättrade jag upp för berget Arunachala. Fick rådet att ta ”Inner Path”, som gick till vänster istället för den vanliga stigen. Det lät ju spännande! Gick vilse efter ett tag; höll utkik efter bålgetingbon; trampade nästan på en liten orm. Eller om det var ett rep? Det är svårt att se skillnad ibland. Klättrade svårligen till toppen, men vädret var åtminstone disigt och det blev svalt (!!!) efter halva vägen.Det bodde en sadhu med hund i en hydda längst upp. En annan man som också höll till där berättade att han kommer dit varje dag; han brukar ge turisterna vatten och kex. Toppen var helt svart av bränt smält smör från Shiva Lingan, den 30 meter höga eldpelaren som lyser en gång om året. Trollsländor i tusental svärmade omkring.
Jag fick ta på Shivas fötter (det var märken på bergsgrunden där han antas ha stått), och fick lite av det svarta brända kletet från marken insmetat på pannan + en bananbit. ”Shiva prasad”. Troligen betyder det att jag gjort min plikt som god hindu idag!?
Tog några bilder, blev anvisad att meditera en stund i hyddan där en guru tydligen suttit och mediterat i 17 år – i en och samma ställning, utan mat och utan att prata. Nu var han dock någon annan stans och skulle stanna där ett år. Förstod inte riktigt hur denne guru kommunicerat informationen till dem som var kvar, men förmodligen måste det väl ha inbegripit telepati eller nåt sånt!
Nervägen blev ännu värre än uppför: naturligtvis gick jag vilse igen. Ett par spännande stup och oräkneliga taggbuskar senare kom jag rätt törstig och med byxor sönderrivna av för generösa kliv för den indiska kvalitén, till det lilla ashramet Skandasramam. En oas, bokstavligt talat, med utmärkt källvatten! Mycket nöjd med mina bedrifter fumlade jag mig hemåt.
Resten av dagen var absolut händelsefri.
lördag 23 januari 2010
2010 – ett tågäventyr
Jag kände mig verkligen som en utomjording på det långa indiska tåg som skulle ta mig ner mot sydligare breddgrader: Karnataka Express mot Bangalore, eller Bengaluru som det egentligen heter. Nästan två dygn skulle jag spendera på den lilla britsen i takhöjd eller på det gemensamma sittutrymmet man kan använda på dagen när ingen sover.
Den som sett filmen Darjeeling Limited och får romantiska österlandskänslor när indiska tåg kommer på tal får nog tänka om. Detta var precis som förra gången "Sleeper"-klass, den näst billigaste; jag valde den inte av snålhet, intalar jag mig, utan för att få se det "riktiga" Indien. Det fick jag. Och det riktiga Indien tittar tillbaka med intresse och en ohämmad nyfikenhet, en känsla som aldrig undertrycks utan snarare uttrycks i rättframt stirrande och i ändlösa konversationer om min civilstatus. Trevligt, första gången, och andra och kanske tredje, men tionde gången kändes mina svar på samma gamla frågor lite mekaniska. Jag fick smita upp på min brits då och då för att ladda batterierna, eller ställa mig i de öppna dörrarna och stirra på landskapet som svischade eller kröp förbi och transformerades från skogar till öken till risodlingar.
Det är det bästa med indiska tåg, att stå i vinddraget med håret fladdrandes och titta på får och getter.. stenar.. stjärnor. Och skräpet som alla slänger hejvilt omkring sig. Papperskorgar existerar inte och få skulle använda dem om de fanns. "Nån kommer väl och städar upp. Det är det tiggarna är bra till." säger en av mina väutbildade medresenärer halvt på skämt, när jag frågar om hans åsikt om det hela.
Allah har gjort skapelsen vacker, förklarar en annan av mina nyfunna vänner för mig, när vi tittar på skymningen som glider förbi med Venus på uppgång. Jovars, svarar jag lite paff.
Stämningen är hela tiden vänlig och god, men integritet och personligt revir är inget att räkna med här. När jag försöker skriva i min bok kommer min Allah-entusiast leende och nästan rycker boken ur händerna och försöker läsa det märkliga språket, frågar vad jag skriver. Det visar sig att vi förutom landskapsgloende delar dagboksskrivande. Återigen är jag nästan förstummad av kulturkrocken! Men det verkar vara bäst att vara beredd på det mesta och bara vänja sig.
Det är skräpigt, lite trångt, ingrott men rätt mysigt om man inte är alltför känslig. Min uppväxt och natur har gjort mig ganska okänslig för lite skit i hörnen (hellre det än ett rent helvete?), så förutom en mild social utmattning är tågresan för det mesta en riktigt njutbar upplevelse.
Men återigen, att vara uttittad, hur god inställningen än är, kan få en att undra om man tagit fel planet. Jag känner mest samhörighet med den tystlåtne tibetanske munk som försynt bjuder på karameller och utan kommentar tittar på min kopia av en bok om Mahayanabuddhism. Vi är båda främlingar. Och läser böcker. Och är tystlåtna.
Tiden går och det är svårt att sova med alla stopp och oväsen från horderna av försäljare som hoppar på vid varje stopp, dag som natt, med diafragmastöd annonserandes sina varor. Återigen har jag missberäknat temperaturen i kupén kontra klädmängden, det är ju svinkallt! Och vi blir i början av resan ståendes i tolv timmar mellan Delhi och Agra på grund av dimma, så inte kommer vi söderut mot värmen heller.
Men dagarna är ljumna och det är skönt att slumra till efter frukosten bestående av torkad frukt, nötter, en chilichokladkaka (mörk!) och självproducerat cashewnötsmör som jag hittat i en butik i Rishikesh, hör och häpna! Minst i klass med den burk jordnötssmör jag tidigare konsumerat (i en takt som jag inte tänker beskriva).
Ganska precis tolv timmar försenat kommer tåget fram halv två på natten, till ett kyligt Bangalore och jag säger hejdå till mina reskompanjoner. Så vad nu? Jag hade tänkt ta en direktbuss till mitt nästa mål som är Tiruvannamalai, hemstaden för Ramana Maharshi och hans berg Arunachala.
Men det går ju inga bussar vid den här tiden, och jag är trött och luktar förmodligen som man gör efter tre dagar på tåg, så en extra dag i Bangalore känns ganska lockande! Stan verkar ganska ödslig. Undantaget är några få rickshawförare, som vill få med mig till deras respektive hotell där de får betalt som inkastare, och några vilda hundar som kivas med varandra, när jag lite desperat sätter mig ner och vilar med mina trettio extra kilo.
Till slut hamnar jag på ett ställe som visar sig vara öppet, tillgängligt och som något materialiserat ur en film noir, eller kanske en parodi: så sjabbigt att det inte går att beskriva (och blixten har grovt förmildrat verkligheten i bilderna), med grå lakan som en gång varit vita, ingrott och vidrigt från golv till tak till den grad att man undrar om det nånsin har städats, samt en krypande doft av urin om man vänder näsan i fel riktning. Jag är tillräckligt trött för att låtsas att jag är en nergången men i 
grunden rättfärdig hjälte utanför lagen från en utav filmerna, som inte bryr sig om nåt, allra minst kvalitén på ett jäkla rum. Jag virar in mig komplett i min filt och somnar faktiskt utan vidare tankar.
Reaktionen kommer dagen därpå då jag letar upp första bästa lyxhotell (med gratis trådlöst Internet!) och bokar in mig. Duschen framåt middag är gudomlig.
The happy ending
Den som sett filmen Darjeeling Limited och får romantiska österlandskänslor när indiska tåg kommer på tal får nog tänka om. Detta var precis som förra gången "Sleeper"-klass, den näst billigaste; jag valde den inte av snålhet, intalar jag mig, utan för att få se det "riktiga" Indien. Det fick jag. Och det riktiga Indien tittar tillbaka med intresse och en ohämmad nyfikenhet, en känsla som aldrig undertrycks utan snarare uttrycks i rättframt stirrande och i ändlösa konversationer om min civilstatus. Trevligt, första gången, och andra och kanske tredje, men tionde gången kändes mina svar på samma gamla frågor lite mekaniska. Jag fick smita upp på min brits då och då för att ladda batterierna, eller ställa mig i de öppna dörrarna och stirra på landskapet som svischade eller kröp förbi och transformerades från skogar till öken till risodlingar.
Det är det bästa med indiska tåg, att stå i vinddraget med håret fladdrandes och titta på får och getter.. stenar.. stjärnor. Och skräpet som alla slänger hejvilt omkring sig. Papperskorgar existerar inte och få skulle använda dem om de fanns. "Nån kommer väl och städar upp. Det är det tiggarna är bra till." säger en av mina väutbildade medresenärer halvt på skämt, när jag frågar om hans åsikt om det hela.
Allah har gjort skapelsen vacker, förklarar en annan av mina nyfunna vänner för mig, när vi tittar på skymningen som glider förbi med Venus på uppgång. Jovars, svarar jag lite paff.
Stämningen är hela tiden vänlig och god, men integritet och personligt revir är inget att räkna med här. När jag försöker skriva i min bok kommer min Allah-entusiast leende och nästan rycker boken ur händerna och försöker läsa det märkliga språket, frågar vad jag skriver. Det visar sig att vi förutom landskapsgloende delar dagboksskrivande. Återigen är jag nästan förstummad av kulturkrocken! Men det verkar vara bäst att vara beredd på det mesta och bara vänja sig.
Det är skräpigt, lite trångt, ingrott men rätt mysigt om man inte är alltför känslig. Min uppväxt och natur har gjort mig ganska okänslig för lite skit i hörnen (hellre det än ett rent helvete?), så förutom en mild social utmattning är tågresan för det mesta en riktigt njutbar upplevelse.
Men återigen, att vara uttittad, hur god inställningen än är, kan få en att undra om man tagit fel planet. Jag känner mest samhörighet med den tystlåtne tibetanske munk som försynt bjuder på karameller och utan kommentar tittar på min kopia av en bok om Mahayanabuddhism. Vi är båda främlingar. Och läser böcker. Och är tystlåtna.
Tiden går och det är svårt att sova med alla stopp och oväsen från horderna av försäljare som hoppar på vid varje stopp, dag som natt, med diafragmastöd annonserandes sina varor. Återigen har jag missberäknat temperaturen i kupén kontra klädmängden, det är ju svinkallt! Och vi blir i början av resan ståendes i tolv timmar mellan Delhi och Agra på grund av dimma, så inte kommer vi söderut mot värmen heller.
Men dagarna är ljumna och det är skönt att slumra till efter frukosten bestående av torkad frukt, nötter, en chilichokladkaka (mörk!) och självproducerat cashewnötsmör som jag hittat i en butik i Rishikesh, hör och häpna! Minst i klass med den burk jordnötssmör jag tidigare konsumerat (i en takt som jag inte tänker beskriva).
Ganska precis tolv timmar försenat kommer tåget fram halv två på natten, till ett kyligt Bangalore och jag säger hejdå till mina reskompanjoner. Så vad nu? Jag hade tänkt ta en direktbuss till mitt nästa mål som är Tiruvannamalai, hemstaden för Ramana Maharshi och hans berg Arunachala.
Men det går ju inga bussar vid den här tiden, och jag är trött och luktar förmodligen som man gör efter tre dagar på tåg, så en extra dag i Bangalore känns ganska lockande! Stan verkar ganska ödslig. Undantaget är några få rickshawförare, som vill få med mig till deras respektive hotell där de får betalt som inkastare, och några vilda hundar som kivas med varandra, när jag lite desperat sätter mig ner och vilar med mina trettio extra kilo.
Till slut hamnar jag på ett ställe som visar sig vara öppet, tillgängligt och som något materialiserat ur en film noir, eller kanske en parodi: så sjabbigt att det inte går att beskriva (och blixten har grovt förmildrat verkligheten i bilderna), med grå lakan som en gång varit vita, ingrott och vidrigt från golv till tak till den grad att man undrar om det nånsin har städats, samt en krypande doft av urin om man vänder näsan i fel riktning. Jag är tillräckligt trött för att låtsas att jag är en nergången men i 
grunden rättfärdig hjälte utanför lagen från en utav filmerna, som inte bryr sig om nåt, allra minst kvalitén på ett jäkla rum. Jag virar in mig komplett i min filt och somnar faktiskt utan vidare tankar.Reaktionen kommer dagen därpå då jag letar upp första bästa lyxhotell (med gratis trådlöst Internet!) och bokar in mig. Duschen framåt middag är gudomlig.
The happy ending
fredag 22 januari 2010
Fear and roaming in smelly New Delhi
...och nu (läs: för tre dagar sen) sitter jag alltså på ett café i huvudstaden och fördriver väntetiden mellan tågen. Jag försöker hitta något att säga.
Jag kan säga att min mest konkreta rädsla här i livet, är getingar. Det som mycket annat är något som jag försöker jobba på och har haft viss framgång med. I ett samlat sinnestillstånd går det att tolerera och till och med uppskatta dessa stekelkreatur när de svischar fram och tillbaka framför näsan och undrar om det finns nåt sött i närheten. Är jag däremot inte beredd kan du istället se mig flyga upp skrikandes, gråtandes, viftandes i panik. På ett ungefär. Tills jag upptäcker, att det bara var ett helt ofarligt, snällt bi. Då känner man sig bra dum.
Jag har inte hört ett positivt ord sägas om den här stan. Mina förväntningar var ungefär att komma till helvetet på jorden. På tågstationen ska man enligt guideboken bli attackerad av folk som försöker avleda en till ställen som kan lura av dig dina pengar; i stan kommer "chatty young men" att göra detsamma med snillrika sätt att få dig till hotellet/butiken de får betalt av. Föroreningar, smuts och skräp, fattigdom, tiggare, förstklassigt kaos och buller var också att vänta. Inte konstigt att jag var livrädd och på helspänn när vi närmade oss stationen och jag fick kliva av tåget. Resan började från mitt rum i Rishikesh 04:30 med taxi till Haridwar & sju timmar i indisk andraklass på ett ganska fullt (med svenska mått mätt ÖVERFULLT) tåg till Delhi. Jag kom fram trött i ögonen men alert och nervig av adrenalin.
Ingen attackerade mig eller hindrade mig från att ta mig till den välskyltade och hjälpsamma turistbyrån; ingen gjorde mer än halvhjärtade försök att få in mig i en rickshaw till överpris innan jag hunnit köpa en förbetald.
Jag åkte till Connaught Place, en rund ring med en park och en massa affärer. Det vill säga, jag gick först vilse, gav upp och testade lite "Dilli ki chaat" (gatukäk Delhistyle – mums, men bara för härdade indienmagar!) och hittade till slut rätt efter att ha fått vägbeskrivning på perfekt King's (eller Queen's?) English av en flicka med smaragdgröna ögon. När vi frågade tjejer om vägen i Ahmedabad stirrade de bara på oss och hänvisade till närmaste man.
Jag hittade alltså Connaught Place, 50 meter från där jag blivit avsläppt men åt andra hållet, där alltså fasansfulla lurendrejargetingar skulle lura i vassen. Och visst svärmade några bin omkring runt honungsburkarna, de vandrade cash-piñatorna, alltså oss turister, men de var tämligen ofarliga och rätt lätta att känna igen, för alla läste upp sina repliker från samma manus: hej, vad heter du; var kommer du ifrån; jag är student och vill öva min engelska; vart är du på väg? kom med mig, ditt ställe ligger hitåt, och ett annat jättebra också!
Allt från örontvättare till skoputsare ville sälja sina tjänster och nej är ett ord utan betydelse här. Ironiskt nog kändes det mycket lättare att sympatisera med och hjälpa tiggare än dessa försäljarartister; naturligtvis var jag tvungen att göra det till en sport att inte putsa mina skor, inte följa med till nån butik, inte bli örontvättad och mirakulöst få en liten sten hittad bland mina grisiga hörselgångar och såld till mig. En skoputsare lyckades distrahera mig & slänga bajs på min sko när jag inte tittade.. "look, sir, you have something, some shit on your shoe [sic!]".
Suck... även detta efter guidebokens manus. Jag köpte en flaska vatten och hittade några löv medan skoputsaren snopet tittade på och bytte taktik till hån. Jag log tillbaka, triumferande i hjärtlös och åsnehövdad envishet. Den som trycker på rätt knappar kan fortfarande få uppleva den sidan av mig.
Hela skådespelet stan satte upp gick rätt bra att assimilera och förhålla sig till; skojarna gör ju också bara vad de ska, kanske vad de måste. Men efter två timmars fruktlös vandring i sökande efter ett café och ett pålitligt (i mitt huvud alltså, fördomsfullt nog, icke-indiskt) företag som kunde ta sig an att skicka hem datorn som jag släpar på, fick jag ett smärre utbrott på en kille och avslutade hans replik som jag numera kunde utantill och bad honom vänligt men bestämt att försöka med nån annan.
Inget jag är stolt över. Inte det vänligt men bestämda, men att jag lät mig bli upprörd och irriterad, först på skoputsaren och nu på denne. Jag hade ju bestämt mig för att vara snäll, även om jag var trött. Den som ger sig in i leken, o s v. Those are the rules.
Jag hittade mitt café och gav upp mina aspirationer på att skeppa hem datorn, vars börda jag känt av i stigande under mina resor (man fastnar så lätt och blir sittandes). Jag bestämde mig för att vara en duktig turist och låta västerlänningen göra vad västerlänningen ska, nämligen sitta där hela dan, dricka dyrt kaffe och ignorera stan tills det är dags att åka tåg igen. Ah, känslan att få vara ifred.. själv.. utan uppmärksamhet.. lättnaden..
..tills ett par Delhibor avbröt mig i min introverta extas genom att slå sig ner och prata, de ville veta allt om mig, så som alltid händer förr eller senare i detta land. Det är egentligen ett fint och vänligt drag som borde smickra, men de sociala batterierna är ganska kortlivade i mig och kräver konstant uppladdning utan annan interaktion än med en kopp te eller min tvivelaktiga vän datorn. Men det kunde ju inte de veta.
Sista etappen tillbaka till stationen var jag lite tidig, så jag vandrade runt och avstyrde skummisar med ett nyfunnet självförtroende. En av dem kom dock fram och var helt ärlig med sina avsikter; han skulle få betalt 50 rupier om jag följde med till en affär och tittade runt i fem minuter, och det skulle göra honom väldigt glad. Varför inte? Han sa ju åtminstone som det var. Jag gjorde en deal med honom att om jag gick med så fick han ordna en billig transport till rätt station åt mig, New Delhi train station, inte Delhi train station som ligger nån helt annanstans.
En affär blev naturligtvis i själva verket två, med mattor ("äkta silke"), sjalar och pryttlar av alla de slag och färger. Jag såg intresserad ut och bad att få återkomma. Och sen, hör och häpna, fick jag billig transport till stationen – rätt station! Jag var beredd på att bli körd gud vet var, gud vet varför och på att hoppa av och hitta en vettig chaufför till överpris. Men pakten höll. Heja Delhis ärliga luringar! Så i slutändan var Delhi en helt okej upplevelse, långt ifrån alla negativa eller katastrofala förväntningar.
Det finns en sensmoral här, om bin och getingar, fördomar och sånt, men jag orkar inte avsluta den. Jag är säker på att ni fattar poängen.
Jag kan säga att min mest konkreta rädsla här i livet, är getingar. Det som mycket annat är något som jag försöker jobba på och har haft viss framgång med. I ett samlat sinnestillstånd går det att tolerera och till och med uppskatta dessa stekelkreatur när de svischar fram och tillbaka framför näsan och undrar om det finns nåt sött i närheten. Är jag däremot inte beredd kan du istället se mig flyga upp skrikandes, gråtandes, viftandes i panik. På ett ungefär. Tills jag upptäcker, att det bara var ett helt ofarligt, snällt bi. Då känner man sig bra dum.
Jag har inte hört ett positivt ord sägas om den här stan. Mina förväntningar var ungefär att komma till helvetet på jorden. På tågstationen ska man enligt guideboken bli attackerad av folk som försöker avleda en till ställen som kan lura av dig dina pengar; i stan kommer "chatty young men" att göra detsamma med snillrika sätt att få dig till hotellet/butiken de får betalt av. Föroreningar, smuts och skräp, fattigdom, tiggare, förstklassigt kaos och buller var också att vänta. Inte konstigt att jag var livrädd och på helspänn när vi närmade oss stationen och jag fick kliva av tåget. Resan började från mitt rum i Rishikesh 04:30 med taxi till Haridwar & sju timmar i indisk andraklass på ett ganska fullt (med svenska mått mätt ÖVERFULLT) tåg till Delhi. Jag kom fram trött i ögonen men alert och nervig av adrenalin.
Ingen attackerade mig eller hindrade mig från att ta mig till den välskyltade och hjälpsamma turistbyrån; ingen gjorde mer än halvhjärtade försök att få in mig i en rickshaw till överpris innan jag hunnit köpa en förbetald.
Jag åkte till Connaught Place, en rund ring med en park och en massa affärer. Det vill säga, jag gick först vilse, gav upp och testade lite "Dilli ki chaat" (gatukäk Delhistyle – mums, men bara för härdade indienmagar!) och hittade till slut rätt efter att ha fått vägbeskrivning på perfekt King's (eller Queen's?) English av en flicka med smaragdgröna ögon. När vi frågade tjejer om vägen i Ahmedabad stirrade de bara på oss och hänvisade till närmaste man.
Jag hittade alltså Connaught Place, 50 meter från där jag blivit avsläppt men åt andra hållet, där alltså fasansfulla lurendrejargetingar skulle lura i vassen. Och visst svärmade några bin omkring runt honungsburkarna, de vandrade cash-piñatorna, alltså oss turister, men de var tämligen ofarliga och rätt lätta att känna igen, för alla läste upp sina repliker från samma manus: hej, vad heter du; var kommer du ifrån; jag är student och vill öva min engelska; vart är du på väg? kom med mig, ditt ställe ligger hitåt, och ett annat jättebra också!
Allt från örontvättare till skoputsare ville sälja sina tjänster och nej är ett ord utan betydelse här. Ironiskt nog kändes det mycket lättare att sympatisera med och hjälpa tiggare än dessa försäljarartister; naturligtvis var jag tvungen att göra det till en sport att inte putsa mina skor, inte följa med till nån butik, inte bli örontvättad och mirakulöst få en liten sten hittad bland mina grisiga hörselgångar och såld till mig. En skoputsare lyckades distrahera mig & slänga bajs på min sko när jag inte tittade.. "look, sir, you have something, some shit on your shoe [sic!]".
Suck... även detta efter guidebokens manus. Jag köpte en flaska vatten och hittade några löv medan skoputsaren snopet tittade på och bytte taktik till hån. Jag log tillbaka, triumferande i hjärtlös och åsnehövdad envishet. Den som trycker på rätt knappar kan fortfarande få uppleva den sidan av mig.
Hela skådespelet stan satte upp gick rätt bra att assimilera och förhålla sig till; skojarna gör ju också bara vad de ska, kanske vad de måste. Men efter två timmars fruktlös vandring i sökande efter ett café och ett pålitligt (i mitt huvud alltså, fördomsfullt nog, icke-indiskt) företag som kunde ta sig an att skicka hem datorn som jag släpar på, fick jag ett smärre utbrott på en kille och avslutade hans replik som jag numera kunde utantill och bad honom vänligt men bestämt att försöka med nån annan.
Inget jag är stolt över. Inte det vänligt men bestämda, men att jag lät mig bli upprörd och irriterad, först på skoputsaren och nu på denne. Jag hade ju bestämt mig för att vara snäll, även om jag var trött. Den som ger sig in i leken, o s v. Those are the rules.
Jag hittade mitt café och gav upp mina aspirationer på att skeppa hem datorn, vars börda jag känt av i stigande under mina resor (man fastnar så lätt och blir sittandes). Jag bestämde mig för att vara en duktig turist och låta västerlänningen göra vad västerlänningen ska, nämligen sitta där hela dan, dricka dyrt kaffe och ignorera stan tills det är dags att åka tåg igen. Ah, känslan att få vara ifred.. själv.. utan uppmärksamhet.. lättnaden..
..tills ett par Delhibor avbröt mig i min introverta extas genom att slå sig ner och prata, de ville veta allt om mig, så som alltid händer förr eller senare i detta land. Det är egentligen ett fint och vänligt drag som borde smickra, men de sociala batterierna är ganska kortlivade i mig och kräver konstant uppladdning utan annan interaktion än med en kopp te eller min tvivelaktiga vän datorn. Men det kunde ju inte de veta.
Sista etappen tillbaka till stationen var jag lite tidig, så jag vandrade runt och avstyrde skummisar med ett nyfunnet självförtroende. En av dem kom dock fram och var helt ärlig med sina avsikter; han skulle få betalt 50 rupier om jag följde med till en affär och tittade runt i fem minuter, och det skulle göra honom väldigt glad. Varför inte? Han sa ju åtminstone som det var. Jag gjorde en deal med honom att om jag gick med så fick han ordna en billig transport till rätt station åt mig, New Delhi train station, inte Delhi train station som ligger nån helt annanstans.
En affär blev naturligtvis i själva verket två, med mattor ("äkta silke"), sjalar och pryttlar av alla de slag och färger. Jag såg intresserad ut och bad att få återkomma. Och sen, hör och häpna, fick jag billig transport till stationen – rätt station! Jag var beredd på att bli körd gud vet var, gud vet varför och på att hoppa av och hitta en vettig chaufför till överpris. Men pakten höll. Heja Delhis ärliga luringar! Så i slutändan var Delhi en helt okej upplevelse, långt ifrån alla negativa eller katastrofala förväntningar.
Det finns en sensmoral här, om bin och getingar, fördomar och sånt, men jag orkar inte avsluta den. Jag är säker på att ni fattar poängen.
Day of the "rugus"
För drygt en vecka sen lät jag mig dras med på en aktivitet som är populär bland oss utlänningar här i Rishikesh till ett mått som inte borde förvåna mig. Aktiviteten? "Satsang". Betyder ungefär "att mötas i sanning" och går ut på att en andligt svältande folkmassa – i stort sett bara västerlänningar – ger upp alla sekulariserade hämningar och fördämningar som samhället eventuellt har inpräntat och tar den för tillfället talande personen, guruns, ord till sina hjärtan (vilka ord de än må vara), med sång och religiös extas som resultat. Ungefär som att gå i kyrkan, fast mycket flummigare.
Guru betyder en som leder någon från (andligt) mörker till ljus. Men, de jag något motvilligt gick med att lyssna på presenterade en solid front av missriktad välvilja, ibland illa dold trötthet, bitterhet, girighet & även hat. "Rugus", i denne observatörs subjektiva mening!
Deras doktriner är ibland bortom all kontroll, hur bisarrt spejsiga som helst: ett hopplock av alla fria kvasiandliga associationer man plockat upp från sin omgivning, kryddat med lite klassisk hinduism här och där för att skapa en genuin doft i det hela. Fantasin är det definitivt inget fel på!
Och ska man lita på existerande källor från förr (jag tänker t ex på det som anses vara Buddhas ord i Pali-canon eller de hinduiska upanishaderna) verkar det ha vara likadant här även för två-tretusen år sedan, med olika lärare och deras brokiga läror och följeslagare. Som jag också helt sonika antar att det var på den tiden, dock kanske i lägre grad, finns det nu vissa människor som okritiskt accepterar vad som helst som sanning, bara de får en ikon, något att sätta sin innersta tillit till. Även människor jag till en början karakteriserat som "förnuftiga" har chockerat mig med blind, urskillningslös tro på sånt som för undertecknad kan tyckas låta helt befängt och flängt.
Det slår mig då igen att religion är en urstark drivkraft hos mänskligheten, något man inte ska underskatta eller förringa som ociviliserat, eller underordnat förståndet, hur löjliga uttrycken än kan te sig ibland. Jag tar mig under sjungandet och åbäkandet för att gissa, att sättet på vilket denna kraft undertrycks i bland annat vårt vackra Sverige, förr eller senare kommer att skapa en motreaktion av något slag. Den religion (eller det substitut?) de flesta erkänner sig till nu, d v s äta kakor, mysa & och lita på att det allsmäktiga Samhället, Staten, alltid ska förse oss med "ha det bra" och alkohol, kanske till någon del måste ge vika förr eller senare. En existens som bara går ut på att jaga tillfälliga njutningar och lyckliga stunder, som alltid tar slut förr eller senare, blir gärna lite tom längs kanterna, speciellt om det tabubelagda begreppet döden kommer in i bilden. Kanske är New Age, yoga och pop-buddhism som spirar här och där bara början. Kanske är jag helt ute och cyklar.
Den som i någon mån tycker att jag blev besk igen behöver inte göra det (men det är tillåtet). Jag ser inget fel i någotdera beteenden och känner ingen avsky för dem vars åsikter inte harmoniserar med mina egna uppfattningar; det är med oss alla som det måste vara.
Dessutom skiljde sig en guru från de andra i fråga om det mesta. Det tycks för mig som om det går att märka väl när en person talar från hjärtat, från egna insikter när han eller hon försöker delge metafysiska tankar, snarare än när det rapas upp inlärda bokkunskaper eller egna fantasier. För denne karismatiske men stillsamme, blygsamme brasilianske hindu i fråga, fick jag genast stor respekt trots den attityd jag plockat upp och burit med mig. Med ett bastant allvarligt, milt ansikte, som en gammal bild av Gud Fader själv – och jag måste erkänna att jag är partisk för det klingande portugisiska språket – verkade hans ord helt enkelt berätta vad som var sant, även (eller kanske speciellt) när de tog form av något svårbegripliga fabler och parabler. Hans självantydda andliga upplysning är jag inte nog av soteriolog eller människo- (eller guds-?) kännare för att vare sig bekräfta eller avfärda på en så kort tid, men jag hade utan tvekan mött en högst ovanlig person!
Jag gick därifrån glad, med nya tankar och lättad över att förvirringen och mörkret över stan inte är total. Exakt vad som sagts är svårt att återge utan en diskussion som är lång, svår, potentiellt ointressant för de flesta och skilt från det format jag försöker hålla bloggen i. För den nyfikne kan jag i korthet säga att det i grund och botten handlade om samma gamla (men här levande uttryckta) sanningar, som jag opassande – men bekvämt – nog parafrasera på buddhistiskt manér: lidandet, källan till det, vägen ut.
Ett citat fastnade bättre än andra som svar på en fråga om honom själv: "Jag arbetar hela dagarna, jag arbetar väldigt mycket. Samtidigt gör jag absolut ingenting." Det påminde lite om en annan intressant gubbes ord, en vars namn var Ramana Maharshi: "Where can I go? I am here."
Jag har hur det nu än kan låta inte spenderat min tid i religiösa grubblerier utan helt i Mayas våld. Jag har hållt utkik efter biljetter söderut; svårt visade det sig, med världens största religiösa festival i grannstan Haridwar – men till slut fick jag biljetter till Bangalore i söder...
Guru betyder en som leder någon från (andligt) mörker till ljus. Men, de jag något motvilligt gick med att lyssna på presenterade en solid front av missriktad välvilja, ibland illa dold trötthet, bitterhet, girighet & även hat. "Rugus", i denne observatörs subjektiva mening!
Deras doktriner är ibland bortom all kontroll, hur bisarrt spejsiga som helst: ett hopplock av alla fria kvasiandliga associationer man plockat upp från sin omgivning, kryddat med lite klassisk hinduism här och där för att skapa en genuin doft i det hela. Fantasin är det definitivt inget fel på!
Och ska man lita på existerande källor från förr (jag tänker t ex på det som anses vara Buddhas ord i Pali-canon eller de hinduiska upanishaderna) verkar det ha vara likadant här även för två-tretusen år sedan, med olika lärare och deras brokiga läror och följeslagare. Som jag också helt sonika antar att det var på den tiden, dock kanske i lägre grad, finns det nu vissa människor som okritiskt accepterar vad som helst som sanning, bara de får en ikon, något att sätta sin innersta tillit till. Även människor jag till en början karakteriserat som "förnuftiga" har chockerat mig med blind, urskillningslös tro på sånt som för undertecknad kan tyckas låta helt befängt och flängt.
Det slår mig då igen att religion är en urstark drivkraft hos mänskligheten, något man inte ska underskatta eller förringa som ociviliserat, eller underordnat förståndet, hur löjliga uttrycken än kan te sig ibland. Jag tar mig under sjungandet och åbäkandet för att gissa, att sättet på vilket denna kraft undertrycks i bland annat vårt vackra Sverige, förr eller senare kommer att skapa en motreaktion av något slag. Den religion (eller det substitut?) de flesta erkänner sig till nu, d v s äta kakor, mysa & och lita på att det allsmäktiga Samhället, Staten, alltid ska förse oss med "ha det bra" och alkohol, kanske till någon del måste ge vika förr eller senare. En existens som bara går ut på att jaga tillfälliga njutningar och lyckliga stunder, som alltid tar slut förr eller senare, blir gärna lite tom längs kanterna, speciellt om det tabubelagda begreppet döden kommer in i bilden. Kanske är New Age, yoga och pop-buddhism som spirar här och där bara början. Kanske är jag helt ute och cyklar.
Den som i någon mån tycker att jag blev besk igen behöver inte göra det (men det är tillåtet). Jag ser inget fel i någotdera beteenden och känner ingen avsky för dem vars åsikter inte harmoniserar med mina egna uppfattningar; det är med oss alla som det måste vara.
Dessutom skiljde sig en guru från de andra i fråga om det mesta. Det tycks för mig som om det går att märka väl när en person talar från hjärtat, från egna insikter när han eller hon försöker delge metafysiska tankar, snarare än när det rapas upp inlärda bokkunskaper eller egna fantasier. För denne karismatiske men stillsamme, blygsamme brasilianske hindu i fråga, fick jag genast stor respekt trots den attityd jag plockat upp och burit med mig. Med ett bastant allvarligt, milt ansikte, som en gammal bild av Gud Fader själv – och jag måste erkänna att jag är partisk för det klingande portugisiska språket – verkade hans ord helt enkelt berätta vad som var sant, även (eller kanske speciellt) när de tog form av något svårbegripliga fabler och parabler. Hans självantydda andliga upplysning är jag inte nog av soteriolog eller människo- (eller guds-?) kännare för att vare sig bekräfta eller avfärda på en så kort tid, men jag hade utan tvekan mött en högst ovanlig person!
Jag gick därifrån glad, med nya tankar och lättad över att förvirringen och mörkret över stan inte är total. Exakt vad som sagts är svårt att återge utan en diskussion som är lång, svår, potentiellt ointressant för de flesta och skilt från det format jag försöker hålla bloggen i. För den nyfikne kan jag i korthet säga att det i grund och botten handlade om samma gamla (men här levande uttryckta) sanningar, som jag opassande – men bekvämt – nog parafrasera på buddhistiskt manér: lidandet, källan till det, vägen ut.
Ett citat fastnade bättre än andra som svar på en fråga om honom själv: "Jag arbetar hela dagarna, jag arbetar väldigt mycket. Samtidigt gör jag absolut ingenting." Det påminde lite om en annan intressant gubbes ord, en vars namn var Ramana Maharshi: "Where can I go? I am here."
Jag har hur det nu än kan låta inte spenderat min tid i religiösa grubblerier utan helt i Mayas våld. Jag har hållt utkik efter biljetter söderut; svårt visade det sig, med världens största religiösa festival i grannstan Haridwar – men till slut fick jag biljetter till Bangalore i söder...
Detta har hänt
Jag har så mycket att berätta för er, men resandet verkar ta upp all min tid, även när den bara består av att sitta på mitt café med huvudet i molnen. Vilket jag villigt erkänner att den har gjort en generande stor del av tiden under det nya året...
De få "dag"-boksanteckningar som ändå finns kommer här i komprimerat & inte så sammanhängade format! Det finns också bilder man kan titta på.
Batteries charging. Så sammanfattar jag den senaste dryga månaden. Jag har alltså levt på samma ställe nästan en hel sammanhängande månad, laddandes inför fortsatta äventyr. Över nyår begav vi oss på en guidad tur upp bland bergen, jag och några bekanta från ashramhotellet.
Äventyr jag inte själv hittat på har jag ibland en tendens att reagera ljummet inför till en början, så också inför denna tur, men som vanligt visade det sig mer än värt besväret och den magra summa vi betalade för guidning, boende, ändlösa nylagade traditionella indiska rätter på fina platser.
Dan innan nyår åkte vi genom små, ännu mer färgsprakande, fridfulla bergsbyar, på fullkomligt livsfarliga småvägar med flera hundra lodräta meter luft precis bredvid, för det mesta utan räcke och självklart lastbilsmöte i var och varannan hårnålskurva."At every occasion I'll be ready for the funeral!" dundrade mina hörlurar och jag smålog. Det finns väl egentligen inget sätt att påverka situationen, så det är väl bara att slappna av?
Riktigt så enkelt var det väl inte att hålla krypande dödsångest på avstånd, men jag somnade faktiskt efter en stund. Kanske är indier bättre på att lägga sitt öde i Shivas eller Ganeshas eller nån annan reflektion av makternas händer? Den som upplevt indisk väghållning vet vad jag pratar om: en till synes nedsatt eller nästan utebliven överlevnadsinstinkt! Fast jag får säga att de är suberbt skickliga på att manövrera utan marginaler.
På kvällen kom vi fram till en stuga/restaurang på 2700 meters höjd, tunn flämtande luft och en otrolig tystnad, som om de omgivande kullarna och snötäckta bergskedjorna suger åt sig alla ljud som någonsin funnits eller skulle kunna uppstå, som om vi befann oss precis innan Big Bang. Ganska fridfullt.
Varm, direktlagad mat satt inte heller fel när temperaturen kröp under nollan efter att solen tagit strålande farväl med en varm glöd på Himalayasnön vid horisonten. Som om inte det vore nog gjorde två med-trekkare (som till skillnad från vårt sällskap valde att sova i tält) upp en lägereld. Bröderna Lejonhjärta-stämningen var solid, våra nya kompisar australiern och engelsmannen var otroliga äventyrarpersonligheter, två trevliga och lite utflippade snubbar med kunskaper om.. allt. Månen var nästan full, starkare och klarare än den nånsin kan bli på lägre höjder; Himalaya glödde kallt och isblått framåt kvällen. Jag tänkte på gamla samiska sagor om fjälltroll och knott.
På nyårsafton vandrade vi upp, eller snarare besteg toppen Chandrashila, 4090 m ö h. Mer bergsnatur i dagsljus, ofantliga mängder kakor, ett urgammalt Shivatempel på vägen upp och flåspauser i den tunna luften var 300:e meter eller så gjorde en hård promenad njutningsfull.. piece of cake :)
Jag fick rysande, stickande känslor i kroppen (hur säger man "the tinglies" på svenska?) i början när mina steg var alltför macho för höjden, men det gick över när jag satte mig ner. Annars inga höjdsjukesymptom för någon. Väl på toppen tog vi en tupplur; drack Nescafé på burk (lyxigt värre); gapade åt Nanda Devi och utsikten i allmänhet; byggde våra egna bidrag till alla små stenrösen tidigare trekkare rest och invigde dem genom att önska något. (Vad skulle du önska?)
På tolvslaget var endast denne tomte vaken, spiknykter och utan en droppe alkohol i kroppen för första gången på många nyår. Västerlänningarna hade tröttnat och indierna hade antingen däckat eller åkt hem. Blåmånen sken i zenith, och jag satt petandes i de sista skimrande kolen i väntan på tolvslaget och månförmörkelsen, med ett gammalt år att idissla och ett nytt att välkomna.Och allting är lugnt, allt är stilla.
Hur hade jag hamnat här, i Himalaya, på en rastplats och vilopunkt för turister? Mycket for genom huvudet, bland annat att det tydligen är så gott som omöjligt att veta var man kommer att hamna bara ett halvår senare: det är väl alltså ingen idé att oroa sig? Återigen: ta't som det kommer. Hittills har det funkat bra. Och grejen med att önska något på nyår var verkligen nåt att göra till en tradition, till skillnad från att lova något konstigt man säkert ändå glömmer bort efter ett tag.
Sättet folk är glada på här, oförställt, osjälviskt, är fint att skåda. Bara några timmar tidigare hade scenen varit rätt annorlunda mot den ovanstående ensliga bilden; bisarr och magisk, med lyckliga indier från närliggande byar som kommit till oss på sina motorcyklar och en antik turisttaxi utrustad med högtalare i bakluckan, som inducerade massdans under fullmånen till Bollywoodmusik. Oh yes. Vem behöver alkohol?
Nyårsdagen bjöd på en lååång vandring, mer synintryck än vad jag kommer att hinna smälta på en längre tid, byar längs bergen med sina risodlingar som fick mig att fundera ännu mer. "Kan livet vara så här lugnt och stilla?"
Jag ska lämna bergsvandringar och funderingar. Det är igen en mycket utmattad resenär som tittar tillbaka med pennans hjälp. Av nån anledning verkar dessa matta tillfällen vara de enda för skrivande. Jo, en historia till som vi hörde om ett närliggande berg till en liten sjö vi vandrade upp till, fastnade och poppar upp då och då..
Det var några australiska vandrare som redan besökt sjön, vars guide berättat för dem, att på andra sidan grannberget bodde en sadhu, en yogi, en vis man i en liten hytta eller koja. Många yogier har genom årtusendena dragit sig tillbaka från samhället och dess distraktioner, för att under enklaste förhållanden praktisera sina läror för att gradvis rena sin kropp och själ och på så sätt göra sig redo för högre sinnestillstånd. "Vår" yogi var alltså en sådan man, och till denne vise hade en tysk kvinna gått för att be om att få bli hans lärjunge.
"No, no women", var det lakoniska svaret hon fick.
Men hon gav sig inte för det. Varje dag återkom hon och ställde samma fråga och fick samma svar. Men så en dag, efter sex månader, blev svaret annorlunda: "ok, now you're ready". Så nu lever hon med denne yogi som lärjunge, utan besvär, bekymmer eller visum.
När jag hörde det här, fanns bara en reaktion: "Great Scott!"
De få "dag"-boksanteckningar som ändå finns kommer här i komprimerat & inte så sammanhängade format! Det finns också bilder man kan titta på.
Batteries charging. Så sammanfattar jag den senaste dryga månaden. Jag har alltså levt på samma ställe nästan en hel sammanhängande månad, laddandes inför fortsatta äventyr. Över nyår begav vi oss på en guidad tur upp bland bergen, jag och några bekanta från ashramhotellet.
Äventyr jag inte själv hittat på har jag ibland en tendens att reagera ljummet inför till en början, så också inför denna tur, men som vanligt visade det sig mer än värt besväret och den magra summa vi betalade för guidning, boende, ändlösa nylagade traditionella indiska rätter på fina platser.
Dan innan nyår åkte vi genom små, ännu mer färgsprakande, fridfulla bergsbyar, på fullkomligt livsfarliga småvägar med flera hundra lodräta meter luft precis bredvid, för det mesta utan räcke och självklart lastbilsmöte i var och varannan hårnålskurva."At every occasion I'll be ready for the funeral!" dundrade mina hörlurar och jag smålog. Det finns väl egentligen inget sätt att påverka situationen, så det är väl bara att slappna av?
Riktigt så enkelt var det väl inte att hålla krypande dödsångest på avstånd, men jag somnade faktiskt efter en stund. Kanske är indier bättre på att lägga sitt öde i Shivas eller Ganeshas eller nån annan reflektion av makternas händer? Den som upplevt indisk väghållning vet vad jag pratar om: en till synes nedsatt eller nästan utebliven överlevnadsinstinkt! Fast jag får säga att de är suberbt skickliga på att manövrera utan marginaler.
På kvällen kom vi fram till en stuga/restaurang på 2700 meters höjd, tunn flämtande luft och en otrolig tystnad, som om de omgivande kullarna och snötäckta bergskedjorna suger åt sig alla ljud som någonsin funnits eller skulle kunna uppstå, som om vi befann oss precis innan Big Bang. Ganska fridfullt.
Varm, direktlagad mat satt inte heller fel när temperaturen kröp under nollan efter att solen tagit strålande farväl med en varm glöd på Himalayasnön vid horisonten. Som om inte det vore nog gjorde två med-trekkare (som till skillnad från vårt sällskap valde att sova i tält) upp en lägereld. Bröderna Lejonhjärta-stämningen var solid, våra nya kompisar australiern och engelsmannen var otroliga äventyrarpersonligheter, två trevliga och lite utflippade snubbar med kunskaper om.. allt. Månen var nästan full, starkare och klarare än den nånsin kan bli på lägre höjder; Himalaya glödde kallt och isblått framåt kvällen. Jag tänkte på gamla samiska sagor om fjälltroll och knott.
På nyårsafton vandrade vi upp, eller snarare besteg toppen Chandrashila, 4090 m ö h. Mer bergsnatur i dagsljus, ofantliga mängder kakor, ett urgammalt Shivatempel på vägen upp och flåspauser i den tunna luften var 300:e meter eller så gjorde en hård promenad njutningsfull.. piece of cake :)
Jag fick rysande, stickande känslor i kroppen (hur säger man "the tinglies" på svenska?) i början när mina steg var alltför macho för höjden, men det gick över när jag satte mig ner. Annars inga höjdsjukesymptom för någon. Väl på toppen tog vi en tupplur; drack Nescafé på burk (lyxigt värre); gapade åt Nanda Devi och utsikten i allmänhet; byggde våra egna bidrag till alla små stenrösen tidigare trekkare rest och invigde dem genom att önska något. (Vad skulle du önska?)
På tolvslaget var endast denne tomte vaken, spiknykter och utan en droppe alkohol i kroppen för första gången på många nyår. Västerlänningarna hade tröttnat och indierna hade antingen däckat eller åkt hem. Blåmånen sken i zenith, och jag satt petandes i de sista skimrande kolen i väntan på tolvslaget och månförmörkelsen, med ett gammalt år att idissla och ett nytt att välkomna.Och allting är lugnt, allt är stilla.
Hur hade jag hamnat här, i Himalaya, på en rastplats och vilopunkt för turister? Mycket for genom huvudet, bland annat att det tydligen är så gott som omöjligt att veta var man kommer att hamna bara ett halvår senare: det är väl alltså ingen idé att oroa sig? Återigen: ta't som det kommer. Hittills har det funkat bra. Och grejen med att önska något på nyår var verkligen nåt att göra till en tradition, till skillnad från att lova något konstigt man säkert ändå glömmer bort efter ett tag.
Sättet folk är glada på här, oförställt, osjälviskt, är fint att skåda. Bara några timmar tidigare hade scenen varit rätt annorlunda mot den ovanstående ensliga bilden; bisarr och magisk, med lyckliga indier från närliggande byar som kommit till oss på sina motorcyklar och en antik turisttaxi utrustad med högtalare i bakluckan, som inducerade massdans under fullmånen till Bollywoodmusik. Oh yes. Vem behöver alkohol?
Nyårsdagen bjöd på en lååång vandring, mer synintryck än vad jag kommer att hinna smälta på en längre tid, byar längs bergen med sina risodlingar som fick mig att fundera ännu mer. "Kan livet vara så här lugnt och stilla?"
Jag ska lämna bergsvandringar och funderingar. Det är igen en mycket utmattad resenär som tittar tillbaka med pennans hjälp. Av nån anledning verkar dessa matta tillfällen vara de enda för skrivande. Jo, en historia till som vi hörde om ett närliggande berg till en liten sjö vi vandrade upp till, fastnade och poppar upp då och då..
Det var några australiska vandrare som redan besökt sjön, vars guide berättat för dem, att på andra sidan grannberget bodde en sadhu, en yogi, en vis man i en liten hytta eller koja. Många yogier har genom årtusendena dragit sig tillbaka från samhället och dess distraktioner, för att under enklaste förhållanden praktisera sina läror för att gradvis rena sin kropp och själ och på så sätt göra sig redo för högre sinnestillstånd. "Vår" yogi var alltså en sådan man, och till denne vise hade en tysk kvinna gått för att be om att få bli hans lärjunge.
"No, no women", var det lakoniska svaret hon fick.
Men hon gav sig inte för det. Varje dag återkom hon och ställde samma fråga och fick samma svar. Men så en dag, efter sex månader, blev svaret annorlunda: "ok, now you're ready". Så nu lever hon med denne yogi som lärjunge, utan besvär, bekymmer eller visum.
När jag hörde det här, fanns bara en reaktion: "Great Scott!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
