lördag 17 april 2010
söndag 11 april 2010
Hum, hum..
Jag har hatt idag; solen verkar ha fått tag i mitt immunförsvar, kanske under min utflykt till Haridwar. Eller också kommer det sig av att ha andats in okända kvantiteter DDT-kryddat damm på promenaden till andra sidan stan för ett par dagar sen. Värmen får inte nonchaleras..
Jag tänker åter på böcker och annat. Den milda krassligheten verkar dock ha haft en lite lugnande effekt på alla rastlösa tankar som envisas med att dyka upp och plåga mig. Tvivel och frustration sliter med jämna mellanrum; de får mig att äta sötsaker och inducerar alla möjliga andra sorters barnsligheter. Jag ser tydligt vad som försiggår, så fort jag är kapabel att stå tillbaka en stund och reflektera.
Det är så sant som det är sagt att när något väl kommer och knackar på din dörr, vad det nu än må vara, är det för att du bjudit in det. Det kan låta rimligt nog, men det är tvivelaktigt om många tar implikationerna av ett till synes oskyldigt uttalande på allvar. Jag känner trots allt mer och mer att det är sant.
Jag är dock förnöjd med den här tillvaron, möjligen för nöjd, åtminstone så långt som mina nuvarande förutsättningar tillåter mig. Inte på grund av ett bekvämt liv, lugnt tempo eller naturen – i alla fall inte i första hand – utan för atmosfärens skull. Bland alla hippies, goaflyktingar, sökare och vilsna känner jag mig nästan normal; med den lägsta grad av förställelse smälter jag faktiskt in och känner mig varmt välkomnad av den brokiga massan.
Jag tänker åter på böcker och annat. Den milda krassligheten verkar dock ha haft en lite lugnande effekt på alla rastlösa tankar som envisas med att dyka upp och plåga mig. Tvivel och frustration sliter med jämna mellanrum; de får mig att äta sötsaker och inducerar alla möjliga andra sorters barnsligheter. Jag ser tydligt vad som försiggår, så fort jag är kapabel att stå tillbaka en stund och reflektera.
Det är så sant som det är sagt att när något väl kommer och knackar på din dörr, vad det nu än må vara, är det för att du bjudit in det. Det kan låta rimligt nog, men det är tvivelaktigt om många tar implikationerna av ett till synes oskyldigt uttalande på allvar. Jag känner trots allt mer och mer att det är sant.
Jag är dock förnöjd med den här tillvaron, möjligen för nöjd, åtminstone så långt som mina nuvarande förutsättningar tillåter mig. Inte på grund av ett bekvämt liv, lugnt tempo eller naturen – i alla fall inte i första hand – utan för atmosfärens skull. Bland alla hippies, goaflyktingar, sökare och vilsna känner jag mig nästan normal; med den lägsta grad av förställelse smälter jag faktiskt in och känner mig varmt välkomnad av den brokiga massan.
lördag 10 april 2010
Rishikesh
Jag är (tillbaka) i Rishikesh och här har jag flutit runt de senaste tre veckorna. Det är skönt. För att säga sanningen har absolut ingen inspiration kommit för att skriva om mitt reseliv på länge. Kanske kommer den i efterhand? Fast nu har det ju ändå gått en lång och händelserik månad, så några få slumpmässiga intryck ska jag lite tafatt försöka dokumentera härifrån Indialand bak Himalayas rand…
Innan återkomsten såg jag en massa syner och upplevde en massa upplevelser lite här och var. Varanasi var sprakande och hysteriskt, fast ganska trevligt ändå; Bodh Gaya vara nästan bara hysteriskt och väldigt, väldigt dammigt. Det hände alldeles för mycket för att skriva om det. Några bilder kommer snart istället.
Efter Sydindien verkar det som att jag ännu en gång försökte vara något jag inte är: en turist. Att vara en kringflackande turist när man är på en längre resa kan bli rätt tröttsamt i längden, visar det sig. Jag förstod inte varifrån min stegrande frustration kom, men medan jag satt under det vackra och väluppvaktade barnbarnet till det bodhiträd varunder Buddha sägs ha blivit upplyst, fick även jag en insikt – dock kanske av en något mindre magnitud! Den sa att jag borde åka tillbaka till Rishikesh och stanna där. Så jag packade mina väskor, checkade ut från det burmesiska munkklostret – som för en mycket ringa summa härbärgerat mig med flera – hoppade in i en överfull taxi mitt i natten och klev på tåget i farten, mot Haridwar. Genast kändes allt mycket bättre. Darjeeling och Dharamshala får vänta till nästa gång. Nu bor jag vid floden igen.
Händelsevis kom då istället Dharamshalabon Dalai Lama hit på besök för några dagar sen. Jag orkade inte med den indiska kaos- och trängselleken som alla verkar älska här på kontinenten, så jag satt rätt långt bak men tog mig åtminstone en titt på vad som försiggick. Från min sits var det inte lätt att se om det var Yoda eller Hans helighet herr Lama som skrockade, förlåt, talade. Ämnet var Ganges och att man kanske skulle sluta vräka avfall och skräp däri. En näst intill fullkomlig avbild av jedimästaren är han, eller förmodligen tvärtom.. och det blir bara värre med åren. Närsomhelst försvinner han, vår superlama, ur sin tibetanska munkpläd, ut i tunna luften. Han gjorde ett kort och anspråkslöst uttalande på kanske fem minuter. De två föregående timmarna hade fyllts till brädden av orangeklädda gubbar som skrek på Hindi med publikens bifall.
Det är varmare här nu. Det börjar bli vår. I vintras sov jag med alla tillgängliga kläder och tre lager filtar; nu går fläkten dygnet runt och för några dagar sen spräcktes nog 40-strecket på termometrarna. På kvällarna går det att röra sig igen, och på morgnarna likaså, om man är vaken då vill säga.
Den religiösa festivalen (Maha) Kumbha Mela som började i januari håller på att nå sin höjdpunkt. Det betyder att det kommer miljontals människor till Haridwar här i närheten och badar. Många spiller över hit till Rishikesh; här vallas de från den ena bron till den andra i en stor cirkel. Jag har inte brytt mig om att ta reda på varför de gör denna sanslösa färd runt stan i den grymma hettan. Jag får skylla mitt ointresse på samma hetta.
Själv var även jag en snabbis i Haridwar, men av andra skäl. Jag fick nys om en sällsynt bok som verkade bra, så jag skyndade dit och tillbaka för mitt uppdrag, och undvek alla religiösa festivalaktiviteter (som verkar bestå av (orangeklädda) män som skränar och skriker på Hindi – ett återkommande tema – till den vördande pöbeln som sitter och tittar på, eller av lika orangeklädda alternativt nakna, heliga, män som badar o s v). Det är nog inte bara hyckleri och båg med denna festival men jag verkar ha utvecklat en smärre allergi mot indiska folkmassor. Tur att man får tillbörlig träning varje gång man går över hängbron här "hemma"!
Hursomhelst var poängen att jag såg en ELEFANT på vägen hem från Haridwar, på andra sidan Ganges. Livs levande och vild! Har annars inte sett skymten av någon på mina dryga fyra månader här och nästan börjat misströsta. Nu hoppas jag bara på en tiger också innan hemresan, så är jag helt nöjd.
Snart är det dags att packa; snart är det dags att resa hem. Vad mer finns det att säga? Jag kommer igen?
Innan återkomsten såg jag en massa syner och upplevde en massa upplevelser lite här och var. Varanasi var sprakande och hysteriskt, fast ganska trevligt ändå; Bodh Gaya vara nästan bara hysteriskt och väldigt, väldigt dammigt. Det hände alldeles för mycket för att skriva om det. Några bilder kommer snart istället.
Efter Sydindien verkar det som att jag ännu en gång försökte vara något jag inte är: en turist. Att vara en kringflackande turist när man är på en längre resa kan bli rätt tröttsamt i längden, visar det sig. Jag förstod inte varifrån min stegrande frustration kom, men medan jag satt under det vackra och väluppvaktade barnbarnet till det bodhiträd varunder Buddha sägs ha blivit upplyst, fick även jag en insikt – dock kanske av en något mindre magnitud! Den sa att jag borde åka tillbaka till Rishikesh och stanna där. Så jag packade mina väskor, checkade ut från det burmesiska munkklostret – som för en mycket ringa summa härbärgerat mig med flera – hoppade in i en överfull taxi mitt i natten och klev på tåget i farten, mot Haridwar. Genast kändes allt mycket bättre. Darjeeling och Dharamshala får vänta till nästa gång. Nu bor jag vid floden igen.
Händelsevis kom då istället Dharamshalabon Dalai Lama hit på besök för några dagar sen. Jag orkade inte med den indiska kaos- och trängselleken som alla verkar älska här på kontinenten, så jag satt rätt långt bak men tog mig åtminstone en titt på vad som försiggick. Från min sits var det inte lätt att se om det var Yoda eller Hans helighet herr Lama som skrockade, förlåt, talade. Ämnet var Ganges och att man kanske skulle sluta vräka avfall och skräp däri. En näst intill fullkomlig avbild av jedimästaren är han, eller förmodligen tvärtom.. och det blir bara värre med åren. Närsomhelst försvinner han, vår superlama, ur sin tibetanska munkpläd, ut i tunna luften. Han gjorde ett kort och anspråkslöst uttalande på kanske fem minuter. De två föregående timmarna hade fyllts till brädden av orangeklädda gubbar som skrek på Hindi med publikens bifall.
Det är varmare här nu. Det börjar bli vår. I vintras sov jag med alla tillgängliga kläder och tre lager filtar; nu går fläkten dygnet runt och för några dagar sen spräcktes nog 40-strecket på termometrarna. På kvällarna går det att röra sig igen, och på morgnarna likaså, om man är vaken då vill säga.
Den religiösa festivalen (Maha) Kumbha Mela som började i januari håller på att nå sin höjdpunkt. Det betyder att det kommer miljontals människor till Haridwar här i närheten och badar. Många spiller över hit till Rishikesh; här vallas de från den ena bron till den andra i en stor cirkel. Jag har inte brytt mig om att ta reda på varför de gör denna sanslösa färd runt stan i den grymma hettan. Jag får skylla mitt ointresse på samma hetta.
Själv var även jag en snabbis i Haridwar, men av andra skäl. Jag fick nys om en sällsynt bok som verkade bra, så jag skyndade dit och tillbaka för mitt uppdrag, och undvek alla religiösa festivalaktiviteter (som verkar bestå av (orangeklädda) män som skränar och skriker på Hindi – ett återkommande tema – till den vördande pöbeln som sitter och tittar på, eller av lika orangeklädda alternativt nakna, heliga, män som badar o s v). Det är nog inte bara hyckleri och båg med denna festival men jag verkar ha utvecklat en smärre allergi mot indiska folkmassor. Tur att man får tillbörlig träning varje gång man går över hängbron här "hemma"!
Hursomhelst var poängen att jag såg en ELEFANT på vägen hem från Haridwar, på andra sidan Ganges. Livs levande och vild! Har annars inte sett skymten av någon på mina dryga fyra månader här och nästan börjat misströsta. Nu hoppas jag bara på en tiger också innan hemresan, så är jag helt nöjd.
Snart är det dags att packa; snart är det dags att resa hem. Vad mer finns det att säga? Jag kommer igen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
