Day of the "rugus"

För drygt en vecka sen lät jag mig dras med på en aktivitet som är populär bland oss utlänningar här i Rishikesh till ett mått som inte borde förvåna mig. Aktiviteten? "Satsang". Betyder ungefär "att mötas i sanning" och går ut på att en andligt svältande folkmassa – i stort sett bara västerlänningar – ger upp alla sekulariserade hämningar och fördämningar som samhället eventuellt har inpräntat och tar den för tillfället talande personen, guruns, ord till sina hjärtan (vilka ord de än må vara), med sång och religiös extas som resultat. Ungefär som att gå i kyrkan, fast mycket flummigare.

Guru betyder en som leder någon från (andligt) mörker till ljus. Men, de jag något motvilligt gick med att lyssna på presenterade en solid front av missriktad välvilja, ibland illa dold trötthet, bitterhet, girighet & även hat. "Rugus", i denne observatörs subjektiva mening!

Deras doktriner är ibland bortom all kontroll, hur bisarrt spejsiga som helst: ett hopplock av alla fria kvasiandliga associationer man plockat upp från sin omgivning, kryddat med lite klassisk hinduism här och där för att skapa en genuin doft i det hela. Fantasin är det definitivt inget fel på!

Och ska man lita på existerande källor från förr (jag tänker t ex på det som anses vara Buddhas ord i Pali-canon eller de hinduiska upanishaderna) verkar det ha vara likadant här även för två-tretusen år sedan, med olika lärare och deras brokiga läror och följeslagare. Som jag också helt sonika antar att det var på den tiden, dock kanske i lägre grad, finns det nu vissa människor som okritiskt accepterar vad som helst som sanning, bara de får en ikon, något att sätta sin innersta tillit till. Även människor jag till en början karakteriserat som "förnuftiga" har chockerat mig med blind, urskillningslös tro på sånt som för undertecknad kan tyckas låta helt befängt och flängt.

Det slår mig då igen att religion är en urstark drivkraft hos mänskligheten, något man inte ska underskatta eller förringa som ociviliserat, eller underordnat förståndet, hur löjliga uttrycken än kan te sig ibland. Jag tar mig under sjungandet och åbäkandet för att gissa, att sättet på vilket denna kraft undertrycks i bland annat vårt vackra Sverige, förr eller senare kommer att skapa en motreaktion av något slag. Den religion (eller det substitut?) de flesta erkänner sig till nu, d v s äta kakor, mysa & och lita på att det allsmäktiga Samhället, Staten, alltid ska förse oss med "ha det bra" och alkohol, kanske till någon del måste ge vika förr eller senare. En existens som bara går ut på att jaga tillfälliga njutningar och lyckliga stunder, som alltid tar slut förr eller senare, blir gärna lite tom längs kanterna, speciellt om det tabubelagda begreppet döden kommer in i bilden. Kanske är New Age, yoga och pop-buddhism som spirar här och där bara början. Kanske är jag helt ute och cyklar.

Den som i någon mån tycker att jag blev besk igen behöver inte göra det (men det är tillåtet). Jag ser inget fel i någotdera beteenden och känner ingen avsky för dem vars åsikter inte harmoniserar med mina egna uppfattningar; det är med oss alla som det måste vara.

Dessutom skiljde sig en guru från de andra i fråga om det mesta. Det tycks för mig som om det går att märka väl när en person talar från hjärtat, från egna insikter när han eller hon försöker delge metafysiska tankar, snarare än när det rapas upp inlärda bokkunskaper eller egna fantasier. För denne karismatiske men stillsamme, blygsamme brasilianske hindu i fråga, fick jag genast stor respekt trots den attityd jag plockat upp och burit med mig. Med ett bastant allvarligt, milt ansikte, som en gammal bild av Gud Fader själv – och jag måste erkänna att jag är partisk för det klingande portugisiska språket – verkade hans ord helt enkelt berätta vad som var sant, även (eller kanske speciellt) när de tog form av något svårbegripliga fabler och parabler. Hans självantydda andliga upplysning är jag inte nog av soteriolog eller människo- (eller guds-?) kännare för att vare sig bekräfta eller avfärda på en så kort tid, men jag hade utan tvekan mött en högst ovanlig person!

Jag gick därifrån glad, med nya tankar och lättad över att förvirringen och mörkret över stan inte är total. Exakt vad som sagts är svårt att återge utan en diskussion som är lång, svår, potentiellt ointressant för de flesta och skilt från det format jag försöker hålla bloggen i. För den nyfikne kan jag i korthet säga att det i grund och botten handlade om samma gamla (men här levande uttryckta) sanningar, som jag opassande – men bekvämt – nog parafrasera på buddhistiskt manér: lidandet, källan till det, vägen ut.

Ett citat fastnade bättre än andra som svar på en fråga om honom själv: "Jag arbetar hela dagarna, jag arbetar väldigt mycket. Samtidigt gör jag absolut ingenting." Det påminde lite om en annan intressant gubbes ord, en vars namn var Ramana Maharshi: "Where can I go? I am here."

Jag har hur det nu än kan låta inte spenderat min tid i religiösa grubblerier utan helt i Mayas våld. Jag har hållt utkik efter biljetter söderut; svårt visade det sig, med världens största religiösa festival i grannstan Haridwar – men till slut fick jag biljetter till Bangalore i söder...