Egentligen var det meningen att vi skulle åka på en roadtrip och bara stanna i Porbandar på vägen, staden där Bhavesh föräldrar bodde (han och hans vän Ashim var våra resekumpaner). Av nån anledning kom vi lite av oss. Kanske hade det faktum att indiska vägar är fyllda av hål, kor och bilar/motorcyklar som kör på fel sida vägen något med saken att göra. Kanske hade det också att göra med den otroliga gästfrihet vår värdfamilj, föräldrarna, visade oss. Vi blev allihop behandlade som långväga släktingar de inte sett på länge, så hur skulle vi kunna åka?
Porbandar ligger vid havet på västkusten och så här säger min magiska, ofelbara guidebok om saken:
The port town of Porbandar, located between Veraval and Dwarka, is famed as the birthplace of Mahatma Gandhi. You can’t swim here due to the polluted seas, in fact, you can’t do much at all except wander the chaotic streets (while sniffing the drying fish) leading to the former house of the great man, or pay respects at a neighbouring shrine…
Den som skrev måste ha fått en överdos torkad fisk; jag märkte inte nån skillnad på den här stan och nån annan! Kanske inte ofelbar trots allt…
Här hade vi en lugn och fridfull femdagarsvistelse. Det var det längsta vi hade stannat på en & samma plats sen resans början, så tempot saktades ner ordenligt, nästan till totalstopp vissa dagar.. skönt!
Det mest dramatiska som hände var nog den för min del korta magsjukeepisoden som bjöd in sig själv lagom till att vi skulle ta en tempelrunda i Krishnatrakterna runt Dwarka. Tretimmarsturen efter mycket om och men på en skumpig, överfull buss var åtminstone en upplevelse!
Det finns egentligen inte så mycket att säga om templena; de var fina, några förfallna, och som man kunde förvänta sig fyllda av människor som brydde sig minst lika mycket om kommersen runtom som någon av de 33 miljoner gudar som tillbes. Ofta bads det även om ”en gåva från hjärtat, vadsomhelst”, alltså pengar, till självutnämnda ”heliga män” som avsagt sig sitt jordeliv. De såg törstiga ut, så jag gav dem en kokosnöt att dricka ur, med sugrör och allt.
Jag vill egentligen inte låta alltför besk, för det här slagets aktivitet var inte mindre än jag väntat och är verkligen inte unik för hinduismen. Ändå har jag svårt att begripa varför det alltid tycks sluta så här på religiösa platser? Jag är fascinerad av människor som drivs av en inre övertygelse och uppnår förändring i sin personlighet med hjälp av den och religionen, men det här var bara beklämmande.
Bättre hopp hade jag om Gopi Talav, en sjö där Krishnas flickor förvandlats till den sand som ligger runt vattnet och på så sätt uppnått förening med sin mörke herre, som tydligen lekt häromkring i sin barndom. I närheten skulle nämligen ligga ett ashram tillägnat Kabir, den fyndige 1400-talspoeten.
Väl där var fanns inga spår av gamle Kabir och ingen visste något om det heller. Jag kände mig inte riktigt i form för någon vidare undersökning så vi åkte hem. På vägen ut såldes idolbilder, välsignelser, omedelbar frälsning och cannabis. Vi var inte sugna på någotdera.
Desto mer givande var den fantastiska strand vi fann en bit utanför stan, som blev vår plats för intensiv drakflygning. När inlandsvinden föll på framåt solnedgångsdags kunde alla flyga lite tillslut, eller skutta några meter åtminstone.
Mestadelen av tiden umgicks vi med vår fina värdfamilj eller spelade poker. Husfadern påminde påtagligt om min farfar, om än kanske med ett lite mildare temperament och en strålande humor. Han ville veta allt om Sverige, från snö till seder och bruk, våra exportvaror och hur man kan ha en kung om han inte bestämmer? Och hur var det möjligt att dess invånare, alltså vi, kunde lämna våra familjeplikter och vårt jobb för att åka ut att resa? Olyckligtvis kom det fram att vi, trots vår i den här saken övermogna ålder, var ogifta. När hade vi tänkt ta itu med den saken då?
Jag försökte med stor diplomati svara att giftermål är frivilligt där jag bor och inte arrangerat, samt att jag just nu inte hade några speciella planer på att någonsin gifta mig. Bara halvt på skämt erbjöd sig vår värd kväll efter kväll därför att arrangera goda fruar åt oss på studs. Vi avböjde artigt och tog väldigt små klunkar olaglig öl. Han måste haft roligt åt oss och våra förvirrade seder! Kylan måtte göra oss nordbor tokiga. Låta fullvuxna pojkar gå utan fru, vilket pjosk!
Det var ungefär så spännande det blev, och dagarna flöt förbi makligt och njutningsfullt; vi skämdes bort med hemlagad indisk mat varje dag. Vi avslutade med en magisk strandkväll med extra mycket vind i seglet, en nära-döden-upplevelse på vägen hem..
En obehaglig lastbilsincident!
Ashim blev täckt i glassplitter men alla överlevde...
...och plötsligt var jag tillbaka i Ahmedabad, alldeles själv! Hadar hade åkt vidare mot bättre stränder i Filippinerna. Jag var ensam för första gången på en månad och dessutom i ett vilt främmande land! Hur hade det här gått till?
Jag föredrar oftast att vara själv, trivs med det och kan känna ett behov av det efter långvariga sociala aktiviteter.. men det här var något annat. Min framtid var oviss; jag hade inga definitiva planer mer än en tågbiljett norrut, till en viloort från larmet och det intensiva livet. Så, vad nu? Vad händer härnäst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar