Mumbai, 2009

Gatan är täckt av färger, bilar, nån enstaka ko.. och en massiv människomassa. Himlen är täckt av en blekröd sol på nedgång, smog tät som morgondimma och… glador (ovan). Därnere på gatan är ett kaos som många skulle rygga tillbaka ifrån, av ovana och från intensiteten i alla intryck och färger som attackerar på en gång från alla håll. Häruppe på vår takterass är allt lugnt, tet svalnar sakta och kakafonin av evigt tutande bilar på håll kan man låtsas är en modern slagverkssymfoni eller så...

Vi tog en tur därnere och sattes på prov; kaoset sväljer alla med hull och hår utan urskillning. Det gäller att navigera mellan trafik och folk och fä utan några förutfattade meningar om hur de ska bete sig, och släppa gamla vanor om hur man rör sig i närheten av vägkorsningar. Allt annat leder säkerligen till panik och kanske även ett milt fall av döden.

Stolt klev jag över på andra sidan gatan efter att ännu en gång ha överlevt trafiken samtidigt som jag, i min egen mening vid tillfället, mycket elegant avvisat en skojare som ville ta oss till ytterligare ”ett trevligt ställe där ni kan få några öl och slappna av”. Svårare är det med alla fattiga som tigger. De flesta ignorerar dem. De verkar tro att om man inte ser dem så finns de inte, eller kanske tycker de att det är tingens naturliga ordning.

Trots allt är det ett vänligt land vi kommit till; leendena är äkta och alla är ivriga att hjälpa till och få en chans att titta närmare på de exotiska gästerna. Det är heller aldrig en som gör en tjänst. Fyra indier hjälpte oss att bära väskor till rummet, fem stycken ringde och knattrade på antika datorer för att hjälpa oss skaffa tågbiljetter. I bageriet arbetade fem stycken bakom disken, alla med sina olika bestämda uppgifter. Det var bara en kund före oss, men inte gick det snabbt för det. Vi fick vänta i fem minuter. Ju fler kockar, desto roligare – och desto mer trögflytande – soppa. Kaoset sett från den här sidan är rätt charmigt och mysigt.

Höjdpunkten var den byråkratiska process vi blev invecklade i när vi trodde att vi "lite snabbt" skulle köpa öronproppar i en affär. Först ska man fråga en av de fem-sju anställda i kassan var de finns – och fråga rätt kille! – sen ska man bli ledd dit av en annan. När man sedan är nöjd och vill betala går man tillbaka till kassan och lämnar in sina varor, samt får ett kvitto på dem. Trodde ni att det var slut där? Nej, nu blir vi lotsade till nästa kassa, också den med fem-sju snubbar bakom disken, där man får betala och få en stämpel på sitt kvitto (på att det är betalt). Till sist men inte minst går vi till en tredje kassa, gissa hur många snubbar? (aldrig tjejer); där får vi till slut visa kvittot igen och får våra varor som magiskt transporterats dit. Lätt som en plätt och klappat o klart. Men klart värt besväret!