2012

Okej, vad som följer här är en lång svada som kan verka helt omotiverad och meningslös. Vilket jag erkänner att den är. Men i ljuset av att det var det sista vi skulle få se av den västerländska kulturen på ett tag, kanske den kan vara något lättare att förstå. Jag hade önskat att avskedet med min moderskultur åtminstone skulle vara vänligt, om än inte hjärtligt (det hade varit för mycket begärt). Å andra sidan kanske det inte var så dumt att få en påminnelse om precis hur andefattig den kan vara ibland, även om den utvalda delen i fråga kanske inte är helt representativ för vad som normalt skulle gå under namnet ”kulturupplevelse”. oh well…..

Det sista vi gjorde i Australien var att gå på bio. Vi hade några timmar att döda innan flyget och gav oss alltså ut i den skäggiga delen av Melbourne som kallas St. Kilda för att hitta en bio. Vi tyckte att 2012 verkade vara en åtminstone halvbra idé – något vi bittert fick ångra.

Det var ett gigantiskt tretimmarshaveri till katastroffilm – i alla bemärkelser – tre långa, långa timmar. Den lyckades spotta upp alla floskler som över huvud taget existerar både utanför och inom genren och slutligen tugga ihop dem till en massiv, produktplacerande, hollwoodstinkande, sliskig sörja. Adjektiven räcker inte till för att beskriva den avsky som uppstod bara några minuter in. Varför satt vi kvar? Det är helt obegripligt.

”Disgusting” sa några japaner när de gick, och jag hoppas på att de inte bara syftade på vår eventuella fotsvett.

Bitterheten över detta fiasko var ännu en desillusionerad dröm om en katastroffilm som når till sådana (jämförelsevis!) konstnärliga höjder som ”The day after tomorrow” och ”Independence day”. Det krävs inte mycket för att göra en schyst katastroffilm: läs lite science fiction från 60-talet och kom med en enda originell idé, stjäl resten från nån annan – saken är biff.

Ur den synvinkeln är det ett mysterium hur konstnärerna bakom underverket i fråga orkade gå igenom allt gammalt slitet tankematerial bakom den senaste tidens schablonfilmer som beskriver världens undergång, lappa ihop dessa idéer på ett sämre sätt än i ”original”-versionerna, få ihop en miljardbudget och alla stjärnskådisar från den ruttna amerikanska västkusten och göra världens största kalkon. Är det inte lättare att tänka själv istället??

Allt vi önskade var några timmars sinnesslö underhållning med mer benutrymme än vad den nära förestående flygturen skulle bjuda på. Vad fick vi? Tre timmars intellektuell våldtäkt.

Världens undergång ska ju vara underhållande. Att jorden går under är spännande och nåt att skratta åt, eller kanske nåt att prata om med Jehovas vittnen om över en kopp kaffe. Hollywood har lyckats få apokalypsen att bli tråkig.