Australien i backspegeln

Ett fint land. Det är nästan som att komma till England, fast med papegojor och vattenbrist. Visst finns det ett slags egen identitet i landet, men det är tydligen svårt att slita sig ur drottningens klor.

Vad har Australien lärt mig?

• Vattenvirvlar går inte åt andra hållet på andra sidan jorden. Corioliskraften är helt enkelt för svag. Testa själva om ni flyger över ekvatorn nån gång!

• Man ska antagligen inte försöka smuggla in Varma koppen utan att tala om det för tullen. Det kan tydligen bli riktigt jobbigt om de märker något.

• Det går inte att stressa upp en australier. Situationer där det hos vanliga dödliga skulle uppstå stress, framkallar bara kommentaren ”no worries, mate”.

• Det går förmodligen att stressa upp en känguru, men jag är inte säker.

• Fiske är inte så roligt egentligen. Det gör säkert ont att bli uppfiskad.

• Koalor är en mytisk varelse som antagligen inte existerar i verkligheten. Vi letade i hela Victoria till fots och till hjuls, och frågade varenda människa vart de kunde hålla hus, men ingen visste var de fanns.

• Eukalyptusblad smakar verkligen eukalyptus. Det är ingen fejk där.

• Den vackra stranden St Kilda Beach i Melbourne ligger åt andra hållet. Oavsett vilket håll man kommer ifrån!

• Den australiska varianten av engelska förhåller sig till den brittiska ungefär som den så kallade rikssvenskan, om den existerar, förhåller sig till en blandning av värmländska och skånska, minus de skorrande r:en. Imagine that!

• Den södra stjärnhimlen är, trots Södra korset och så vidare, inte lika vacker som den norra.
  (…)
  o.s.v.

I övrigt, ingenting. Men det var ju ungefär vad man kunde förvänta sig.

Det har i alla fall varit ”sjukt värt”. Jag kommer att sakna dem, allihop, från skatorna som låter som döende spädbarn till alla tvärcoola ättlingar till straffångar och guldgrävare. Framförallt våra roadtripvänner Frida och Christian förstås. Nu väntar nya äventyr igen. Undrar om tiden slutar accelerera innan allt bara blir ett stort blurr?