Vaknade upp i Pythonland, Monty Pythons hemmakvarter! – dock helt desorienterad. Radhusen var alldeles för bekanta för att kunna vara på riktigt, så jag somnade om. Jag var på väg in till stan för att hitta min advokat. Våra bussar matchade inte – för många bolag för att det skulle bli en bra soppa. Men, med internetgudarnas hjälp satt vi snart och drack kaffe mitt i London. Trodde inte jag skulle gilla den stan, men det gjorde jag. En stad med solid atmosfär. Jag lärde mig till och med lite av språket. ”Sorry”, det är hur man hälsar på varandra här. Fast man hälsar bara om man råkar stöta ihop med någon och inte, gud förbjude, om man skulle råka ta ögonkontakt.
Hemma i Sverige var början av resan var behaglig. Morgonrutinerna, skjuts ut till flyget (tack mamma), incheckningen. Vi var får, vi som ville flyga med detta billighetsbolag, åtminstone ur sagda bolags perspektiv. Jag tror vi alla kände av det.
Jag fann min advokat på Stanstead innan bussfarsen tog vid. Titeln har han inte fått av mig för sina juridiska färdigheter. För förespråkandet däremot – i alla ändlösa situationer, där cash-piñatan resesällskap som våra utgör ska slås till sista pennyn – vid de tillfällen då jag är för trött för mänsklig interaktion. Imorgon kanske det är min tur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar