Haridwar mail

Åka tåg till Haridwar från Ahmedabad tar 26 timmar, så man får sova ombord på tåget (om man kan). Väljer man att inte åka i lyxklasserna som turister ofta tar, får man en brits i tre våningar. Kul grej! Ladda mp3-spelaren med massor av filmer, ha dina favoritböcker lätt tillgängliga och köp massor med ätbara saker om du inte vill köpa på tåget (och det vill du nog inte om du är en magsvag europé).

Min morgon var strålande varm, perrongen full och det kändes som om det snarare var 50-tal än väl inne på tjugoförsta århundradet när dieseltåget rullade in. Vagnen är blå med hyfsat gott om rum att gå mellan sätena, men kaos inträder omedelbart, som det alltid gör vid någon slags samordnad aktivitet här.

Familjer delar mat med varandra och pratar, barn springer gällt omkring. Chai!...chaichaichaichaieeee, kofi! dundrar ropen med magstöd förbi i takt med tågets rytm, eller så skriks det om nåt annat ätbart. Tröttnar man kan man sätta på sig öronproppar och gömma näsan i sin bok, eller gå och ställa sig vid de öppna dörrarna och med vinden i ansiktet titta på det allt grönare nordindiska landskapet som susar förbi.

En antagligen hyfsat sömnlös natt – om du inte kommer ihåg att du åker norrut och tar med en tjock filt förstås – och en kylig morgon senare, rullar tåget in på sin slutstation. Sömngångaraktigt kliver denna besökare av, sist som vanligt.