Gomorron

Det finns egentligen rätt så lite att säga nuförtiden. Livet flyter lika långsamt som floden här nedanför. Några kilometer bort är det en brusande fors.

Nu kan jag det här stället; nu känner jag mig bekväm; nu känner jag några invånare; nu kan jag bitvis tänka klart. Det är ett stort land jag hamnat i, ett som jag inte är färdig med än på långa vägar; jag är inte redo för hemresa än på ett tag. Det är vad jag fått besked om av beslutsvågskålen, som slutligen vägde över. Det är ingalunda ett spontant beslut utan en baktanke som hängt med hemifrån, redo att sättas i verket om möjligheten skulle ges och viljan skulle finnas kvar. Möjligheten gavs, viljan fanns, efter lite tvekan.

De senaste två veckorna har jag helt och hållet ägnat åt ganska ospännande, neutrala aktiviteter. Varje morgon går jag över Lakshman Jhula-bron till mitt frukostställe; där får man schyst robust frukost för en spottstyver till solens första strålar i träden på toppen av kullarna, de som längre norrut växer till gigantiska berg. Jag lyssnar på morgonhymnerna från ashramen nedanför till takten av packmulornas hovar mot gatstenen. Jag lyssnar på den flummiga jargongen och de första morgoncigaretterna som tänds till kaffet och chokladcroissanterna, efter den utslitande morgonyogan. Så vaknar Rishikesh, staden där gudar av alla slag dyrkas hämningslöst (den störste av dem dock utan tvekan vid namnet Mammon...)

Självfallet har inte heller jag kunnat undgå denna signaturaktivitet för området: hatha-yoga i militärisk stil. Det är helt enkelt nåt som alla håller på med här och det är lätt att ryckas med. Varför inte?

Vår lärare är ung och begåvad och definitivt barn av sin stad. Hans historia är intressant, som de flesta indiers man kommer i samspråk med.. en gång själv en värdsling med ett alltför hektiskt jobb, alltför osunda alkoholvanor, för höga ambitioner och ingen ro i sinnet. Nu: "Shanti, shanti". Vad ska man säga? Jag har lärt mig stå på huvudet och sitta lotus. Alltid något, eller?

Det händer saker när man vistas borta från sitt hem och rutiner under längre tider, när inga speciella vardagsbestyr kräver uppmärksamhet. Minnen som jag inte visste fanns dyker upp, som foreller i strömmen, eller metallflarn i vattnet som blixtrar till i solljus. Känslan av strävt tyg mot ryggen, den brunvitrutiga soffan på Herrhagen; pusselbiten med flaggan på i vagnen - var den röd? - och sen en grå höstmorgon, nyvaken i fönstret med en varm kopp mellan händerna, allt precis bredvid varandra och bara några ögonblick sen.

Vad kopplar i hop den mycket unge Hannes med den inte fullt lika unge, tedrickande? Jag får en ganska fin vision, ett slags svar, på min matta mitt under solhälsningen: andedräkten binder oss samman, gör oss till en och samma, som en tråd genom livet, som floden utanför, vars vatten rinner undan men som ändå är densamma, så som det uttryckts förut. Andedräkten är början till livet, källan, och när den slutar är upphör livet. "Andedräkten [prāṇa] är brahman" läser jag lite senare, inte för första gången (Taittiriya-upanishad 3.3). En märklig tankegång.

Vidare: varför göra sig bekymmer och fara hit och dit? Allt som behövs finns redan var man än befinner sig, komplett i alla delar, för den som kan lyssna. Hörsel kommer dock till ett högt pris för oss som har dåliga vanor, har jag förstått, och såna här ögonblick varar kort innan den yttre världen återigen tränger sig på. Det är till att vara trögfattad.

Snart är det dags att bryta upp, innan vännerna här blir alltför bra vänner, innan det alltför bekväma livet slår rot. Det är snart dags att utforska lite mer av detta kaotiska, märkliga land. Ge mig två, tre veckor.