Ahmedabad från ett badkar

Jag ligger i mitt första bad i badkar på jag vet inte hur många år. Internet är i luften. Och ånga. Vi har vistats i den här stan i kanske en vecka eller så – ingen håller reda på tiden.

Det finns officiellt 4,52 miljoner människor som bor här, hur många det är i verkligheten vet ingen. En storstad på vischan, men det känns mer som en småstad som ballat ur. Mopeder och rickshaws, dromedarer och kor blandat med några få mäschor och volvobilar (nåt av det finaste man kan åka här) bildar en solid massa. Vänstertrafik ska det vara, men man åker där man får plats. Tutandet bildar även här sin egen symfoni som tystnar några timmar på natten.

Överväldigande delen av människorna är fattiga, fattigare än vad en nyinflugen europé kan kan begripa. Indien är på uppgång ekonomiskt. Åtminstone en liten del. Resten av pengarna verkar fastna mellan papprena i ett administrativt, korrupt Titanic som får Sveriges byråkratiska koloss att verka smidig och välplanerad.

80 % kan läsa, heter det, men varannan människa man frågar om vägen och visar den nedskrivna adressen bara skakar på huvudet och slår ut med armarna, tvärtemot den normala indiska hjälpsamheten. Det ligger en stor undertryckt ilska och sjuder över orättvisorna, levnadsförhållandena och över de fortfarande djupa spåren i folksjälen kastsystemet med ett långt gånget bäst före-datum har satt. Krocken med västerlandifieringen som smugit sig på gradvis men oundvikligen har definitivt inte gjort saken bättre. Det här är mina första intryck.

Ilskan syns normalt inte men verkar kunna explodera som en krutdurk i en rasande mobb som går bärsärkagång mot en utvald demon.

I förrgår blev en fattig gatupojke rammad av en av alla buckliga, ålderdomliga fartgalna stadsbussar som vrålar fram dag och natt utan att verka stanna för något eller någon. Pojken klarade sig men blev allvarligt skadad. En mobb hade genast efter händelsen materialiserat sig och vandaliserat bussen i fråga, samt fem andra bussar. Morgonen efter var de enda synliga tecknen glassplitter över hela bron och en hord städare med kvastar.

Vi blir behandlade som kändisar var vi än går. Många vill stanna och skaka hand och blir överlyckliga bara man växlar ett par vänliga ord. Till skillnad från hur det kunde vara i metropolen Mumbai är det ingen som har några baktankar eller vill bjuda med oss till "fina ställen". De är bara entusiastiska och nyfikna på främlingarna i de konstiga kläderna. Det är en märklig känsla. Jag brukar annars vara duktig på att smälta in i omgivningen. Jag är inte van vid att människor uppmärksammar min existens.

En mörkare sida visar sig i våra hotellvistelser, där riktigt fula gamla märken av brittisk kolonialism tycks visa sig. Underdånighet och förväntningarna på att bli behandlad i princip som slavar från hotellens anställda står en genast långt upp i halsen. Att få sitt te uppburet och nästan bli matad av personal som tränas för att inte synas skapar intrycket av att vi är rika engelsmän i sin koloni... vilket ju inte är så förfärligt långt från sanningen när man tänker efter. Har ingenting hänt på hundra år? Herr Gandhi, vars forna hem vi besökte för ett par dagar sedan, skulle säkert vrida sig i sin grav. Jag vrider mig i mitt badkar. Imorgon är det tack och lov dags för enklare boende.













Här bodde han.

Indien är en nation på uppgång, men har långt kvar. Väl medveten om att vilka minimala insatser vi än tar oss för knappast gör någon skillnad, försöker jag njuta av detta gästvänliga, smutsiga och fattiga kaos. Jag försöker intala mig att inget skulle vara annorlunda eller bättre bara för att jag vore nån annanstans och inte såg det.

Vi har även sett en annan sida av Indien. Hadars gamla vänner från soffsurfarnätverket bjöd hem oss för att få ett smakprov på "svensk" mat. De visste nog inte vad de gav sig in på. Vi fick en riktig upplevelse i Bhavesh kök, fyra indiska män i tjugofemårsåldern som aldrig satt sin fot i ett kök men som gör sitt bästa för att följa mästerkocken Hadars direktiv - skojigt. Trots de många kockarna blev alla mer än nöjda, från den Shivadyrkande raketforskaren till den bastanta frun i huset (vars oroliga rynka mellan ögonbrynen till slut rätades ut).


Nu väntar en biltur med Bhavesh och Hadar, till Jamnagar, Dwarka och Diu, det sistnämnda statens alkoholoas (resten av staten är "torr", i två meningar). Nationalparker, tempel och några Kingfisher verkar som en passande avslutning innan vi fortsätter våra reseupplevelser på egen hand.