Vrinvarmt och vegetativt vid världens ände

Darwin är en liten drethôla på toppen av Australien. Den är känd för havskrokodiler, alkoholism, en obegriplig dialekt och stigande självmordstal när den riktiga sommarvärmen faller på framåt årsskiftet. Vi trivs.

Rastlösheten smälter snabbt undan i takt med att solen stiger till zenit. Människornas skuggor syns knappt när vi går på gatorna mitt på dan och alla kläder klibbar fast i den fuktiga luften, som slår till som en vägg när man går utanför dörren. Det är en god ursäkt att inte göra någonting alls och vi använder den med glädje. Vi är här på semester från Melbournes (i jämförelse) hektiska stadsliv.

Jag hittade en gammal notering i mitt block som var skriven här, på dagen för fyra år sen. Det har inte hänt ett dyft sen dess. Allt är sig likt, till och med morgon-till-midnatt-öldrickarna borta vid parasollborden. Det kunde ha varit upprörande om inte hettan hade hindrat all aktivitet, mental såväl som fysisk. Det kommer antagligen att se likadant ut här om ytterligare fyra år. Det enda som förändrats är ögonen som ser, och denna stagnanta miljö fick mig att inse hur mycket som har hänt medan jag trott mig stå stilla.

Vi trotsar ändå vädret varje dag och går på middagsturer in mot stan, lagar mat, går på fisketurer nere vid piren, får en "go bonnbränna". Vi latar oss vid poolen och jag läser sida efter sida, kapitel efter kapitel i en länge försummad bok. Det finns ingen anledning att resa sig. Vi kan inte tro att det här bara är våren, att det blir VÄRRE. Fläktarna går varma hela dagarna medan allt annat är stilla. Solen dimper ner i havet lika blixtsnabbt som den steg upp. Ödlorna ropar "gecko! gecko!" åt kvällsmörkret.