Detta har hänt

Jag har så mycket att berätta för er, men resandet verkar ta upp all min tid, även när den bara består av att sitta på mitt café med huvudet i molnen. Vilket jag villigt erkänner att den har gjort en generande stor del av tiden under det nya året...

De få "dag"-boksanteckningar som ändå finns kommer här i komprimerat & inte så sammanhängade format! Det finns också bilder man kan titta på.

Batteries charging. Så sammanfattar jag den senaste dryga månaden. Jag har alltså levt på samma ställe nästan en hel sammanhängande månad, laddandes inför fortsatta äventyr. Över nyår begav vi oss på en guidad tur upp bland bergen, jag och några bekanta från ashramhotellet.

Äventyr jag inte själv hittat på har jag ibland en tendens att reagera ljummet inför till en början, så också inför denna tur, men som vanligt visade det sig mer än värt besväret och den magra summa vi betalade för guidning, boende, ändlösa nylagade traditionella indiska rätter på fina platser.

Dan innan nyår åkte vi genom små, ännu mer färgsprakande, fridfulla bergsbyar, på fullkomligt livsfarliga småvägar med flera hundra lodräta meter luft precis bredvid, för det mesta utan räcke och självklart lastbilsmöte i var och varannan hårnålskurva."At every occasion I'll be ready for the funeral!" dundrade mina hörlurar och jag smålog. Det finns väl egentligen inget sätt att påverka situationen, så det är väl bara att slappna av?

Riktigt så enkelt var det väl inte att hålla krypande dödsångest på avstånd, men jag somnade faktiskt efter en stund. Kanske är indier bättre på att lägga sitt öde i Shivas eller Ganeshas eller nån annan reflektion av makternas händer? Den som upplevt indisk väghållning vet vad jag pratar om: en till synes nedsatt eller nästan utebliven överlevnadsinstinkt! Fast jag får säga att de är suberbt skickliga på att manövrera utan marginaler.

På kvällen kom vi fram till en stuga/restaurang på 2700 meters höjd, tunn flämtande luft och en otrolig tystnad, som om de omgivande kullarna och snötäckta bergskedjorna suger åt sig alla ljud som någonsin funnits eller skulle kunna uppstå, som om vi befann oss precis innan Big Bang. Ganska fridfullt.

Varm, direktlagad mat satt inte heller fel när temperaturen kröp under nollan efter att solen tagit strålande farväl med en varm glöd på Himalayasnön vid horisonten. Som om inte det vore nog gjorde två med-trekkare (som till skillnad från vårt sällskap valde att sova i tält) upp en lägereld. Bröderna Lejonhjärta-stämningen var solid, våra nya kompisar australiern och engelsmannen var otroliga äventyrarpersonligheter, två trevliga och lite utflippade snubbar med kunskaper om.. allt. Månen var nästan full, starkare och klarare än den nånsin kan bli på lägre höjder; Himalaya glödde kallt och isblått framåt kvällen. Jag tänkte på gamla samiska sagor om fjälltroll och knott.

På nyårsafton vandrade vi upp, eller snarare besteg toppen Chandrashila, 4090 m ö h. Mer bergsnatur i dagsljus, ofantliga mängder kakor, ett urgammalt Shivatempel på vägen upp och flåspauser i den tunna luften var 300:e meter eller så gjorde en hård promenad njutningsfull.. piece of cake :)

Jag fick rysande, stickande känslor i kroppen (hur säger man "the tinglies" på svenska?) i början när mina steg var alltför macho för höjden, men det gick över när jag satte mig ner. Annars inga höjdsjukesymptom för någon. Väl på toppen tog vi en tupplur; drack Nescafé på burk (lyxigt värre); gapade åt Nanda Devi och utsikten i allmänhet; byggde våra egna bidrag till alla små stenrösen tidigare trekkare rest och invigde dem genom att önska något. (Vad skulle du önska?)

På tolvslaget var endast denne tomte vaken, spiknykter och utan en droppe alkohol i kroppen för första gången på många nyår. Västerlänningarna hade tröttnat och indierna hade antingen däckat eller åkt hem. Blåmånen sken i zenith, och jag satt petandes i de sista skimrande kolen i väntan på tolvslaget och månförmörkelsen, med ett gammalt år att idissla och ett nytt att välkomna.Och allting är lugnt, allt är stilla.

Hur hade jag hamnat här, i Himalaya, på en rastplats och vilopunkt för turister? Mycket for genom huvudet, bland annat att det tydligen är så gott som omöjligt att veta var man kommer att hamna bara ett halvår senare: det är väl alltså ingen idé att oroa sig? Återigen: ta't som det kommer. Hittills har det funkat bra. Och grejen med att önska något på nyår var verkligen nåt att göra till en tradition, till skillnad från att lova något konstigt man säkert ändå glömmer bort efter ett tag.

Sättet folk är glada på här, oförställt, osjälviskt, är fint att skåda. Bara några timmar tidigare hade scenen varit rätt annorlunda mot den ovanstående ensliga bilden; bisarr och magisk, med lyckliga indier från närliggande byar som kommit till oss på sina motorcyklar och en antik turisttaxi utrustad med högtalare i bakluckan, som inducerade massdans under fullmånen till Bollywoodmusik. Oh yes. Vem behöver alkohol?

Nyårsdagen bjöd på en lååång vandring, mer synintryck än vad jag kommer att hinna smälta på en längre tid, byar längs bergen med sina risodlingar som fick mig att fundera ännu mer. "Kan livet vara så här lugnt och stilla?"

Jag ska lämna bergsvandringar och funderingar. Det är igen en mycket utmattad resenär som tittar tillbaka med pennans hjälp. Av nån anledning verkar dessa matta tillfällen vara de enda för skrivande. Jo, en historia till som vi hörde om ett närliggande berg till en liten sjö vi vandrade upp till, fastnade och poppar upp då och då..

Det var några australiska vandrare som redan besökt sjön, vars guide berättat för dem, att på andra sidan grannberget bodde en sadhu, en yogi, en vis man i en liten hytta eller koja. Många yogier har genom årtusendena dragit sig tillbaka från samhället och dess distraktioner, för att under enklaste förhållanden praktisera sina läror för att gradvis rena sin kropp och själ och på så sätt göra sig redo för högre sinnestillstånd. "Vår" yogi var alltså en sådan man, och till denne vise hade en tysk kvinna gått för att be om att få bli hans lärjunge.

"No, no women", var det lakoniska svaret hon fick.

Men hon gav sig inte för det. Varje dag återkom hon och ställde samma fråga och fick samma svar. Men så en dag, efter sex månader, blev svaret annorlunda: "ok, now you're ready". Så nu lever hon med denne yogi som lärjunge, utan besvär, bekymmer eller visum.

När jag hörde det här, fanns bara en reaktion: "Great Scott!"