2010 – ett tågäventyr

Jag kände mig verkligen som en utomjording på det långa indiska tåg som skulle ta mig ner mot sydligare breddgrader: Karnataka Express mot Bangalore, eller Bengaluru som det egentligen heter. Nästan två dygn skulle jag spendera på den lilla britsen i takhöjd eller på det gemensamma sittutrymmet man kan använda på dagen när ingen sover.

Den som sett filmen Darjeeling Limited och får romantiska österlandskänslor när indiska tåg kommer på tal får nog tänka om. Detta var precis som förra gången "Sleeper"-klass, den näst billigaste; jag valde den inte av snålhet, intalar jag mig, utan för att få se det "riktiga" Indien. Det fick jag. Och det riktiga Indien tittar tillbaka med intresse och en ohämmad nyfikenhet, en känsla som aldrig undertrycks utan snarare uttrycks i rättframt stirrande och i ändlösa konversationer om min civilstatus. Trevligt, första gången, och andra och kanske tredje, men tionde gången kändes mina svar på samma gamla frågor lite mekaniska. Jag fick smita upp på min brits då och då för att ladda batterierna, eller ställa mig i de öppna dörrarna och stirra på landskapet som svischade eller kröp förbi och transformerades från skogar till öken till risodlingar.

Det är det bästa med indiska tåg, att stå i vinddraget med håret fladdrandes och titta på får och getter.. stenar.. stjärnor. Och skräpet som alla slänger hejvilt omkring sig. Papperskorgar existerar inte och få skulle använda dem om de fanns. "Nån kommer väl och städar upp. Det är det tiggarna är bra till." säger en av mina väutbildade medresenärer halvt på skämt, när jag frågar om hans åsikt om det hela.

Allah har gjort skapelsen vacker, förklarar en annan av mina nyfunna vänner för mig, när vi tittar på skymningen som glider förbi med Venus på uppgång. Jovars, svarar jag lite paff.

Stämningen är hela tiden vänlig och god, men integritet och personligt revir är inget att räkna med här. När jag försöker skriva i min bok kommer min Allah-entusiast leende och nästan rycker boken ur händerna och försöker läsa det märkliga språket, frågar vad jag skriver. Det visar sig att vi förutom landskapsgloende delar dagboksskrivande. Återigen är jag nästan förstummad av kulturkrocken! Men det verkar vara bäst att vara beredd på det mesta och bara vänja sig.

Det är skräpigt, lite trångt, ingrott men rätt mysigt om man inte är alltför känslig. Min uppväxt och natur har gjort mig ganska okänslig för lite skit i hörnen (hellre det än ett rent helvete?), så förutom en mild social utmattning är tågresan för det mesta en riktigt njutbar upplevelse.

Men återigen, att vara uttittad, hur god inställningen än är, kan få en att undra om man tagit fel planet. Jag känner mest samhörighet med den tystlåtne tibetanske munk som försynt bjuder på karameller och utan kommentar tittar på min kopia av en bok om Mahayanabuddhism. Vi är båda främlingar. Och läser böcker. Och är tystlåtna.

Tiden går och det är svårt att sova med alla stopp och oväsen från horderna av försäljare som hoppar på vid varje stopp, dag som natt, med diafragmastöd annonserandes sina varor. Återigen har jag missberäknat temperaturen i kupén kontra klädmängden, det är ju svinkallt! Och vi blir i början av resan ståendes i tolv timmar mellan Delhi och Agra på grund av dimma, så inte kommer vi söderut mot värmen heller.

Men dagarna är ljumna och det är skönt att slumra till efter frukosten bestående av torkad frukt, nötter, en chilichokladkaka (mörk!) och självproducerat cashewnötsmör som jag hittat i en butik i Rishikesh, hör och häpna! Minst i klass med den burk jordnötssmör jag tidigare konsumerat (i en takt som jag inte tänker beskriva).

Ganska precis tolv timmar försenat kommer tåget fram halv två på natten, till ett kyligt Bangalore och jag säger hejdå till mina reskompanjoner. Så vad nu? Jag hade tänkt ta en direktbuss till mitt nästa mål som är Tiruvannamalai, hemstaden för Ramana Maharshi och hans berg Arunachala.

Men det går ju inga bussar vid den här tiden, och jag är trött och luktar förmodligen som man gör efter tre dagar på tåg, så en extra dag i Bangalore känns ganska lockande! Stan verkar ganska ödslig. Undantaget är några få rickshawförare, som vill få med mig till deras respektive hotell där de får betalt som inkastare, och några vilda hundar som kivas med varandra, när jag lite desperat sätter mig ner och vilar med mina trettio extra kilo.

Till slut hamnar jag på ett ställe som visar sig vara öppet, tillgängligt och som något materialiserat ur en film noir, eller kanske en parodi: så sjabbigt att det inte går att beskriva (och blixten har grovt förmildrat verkligheten i bilderna), med grå lakan som en gång varit vita, ingrott och vidrigt från golv till tak till den grad att man undrar om det nånsin har städats, samt en krypande doft av urin om man vänder näsan i fel riktning. Jag är tillräckligt trött för att låtsas att jag är en nergången men i grunden rättfärdig hjälte utanför lagen från en utav filmerna, som inte bryr sig om nåt, allra minst kvalitén på ett jäkla rum. Jag virar in mig komplett i min filt och somnar faktiskt utan vidare tankar.

Reaktionen kommer dagen därpå då jag letar upp första bästa lyxhotell (med gratis trådlöst Internet!) och bokar in mig. Duschen framåt middag är gudomlig.







The happy ending