Staden med de två tornen

Kuala Lumpur, Malaysia: svettigt. Under inflygningen kunde man skymta tropiska åskstormar till havs, precis som förra gången. Mäktigt. Stadens djungel är en blandning av hyperkapitalistisk storstadselegans och fattiga nergångna hus om vartannat. Ändå ser vi inga tecken på desperat fattigdom. Knappast några tiggare. Ingen som försöker salta notan mer än vad som är vanligt i centrala storstäder; försäljarna är visserligen påflugna men kan ta ett nej. Inte ens taxichaffisarna försöker lura oss!

Den riktiga djungeln på båda sidor vägen in från flygplatsen är som en levande organism i sig själv; den som går in blir utan tvekan uppäten med hull och hår. Ändå är den mer lockande än stadens ljus..

Hur folket orkar hålla uppe någon meningsfull aktivitet i det fuktmättade kvalmet om dagarna här är inte lätt att förstå. Men det gör de och alla vi möter är avslappnat vänliga och nyfikna på utlänningarna.

Jag tänkte på vårt kära hemland, där det finns så mycket regleringar och tysta överenskommelser över hur alla aspekter av livet ska tacklas, att man i nästan varje möte med folk har något slags förväntat beteende att gömma sig bakom. Vakta din plats i kön; tacka kassörskan artigt men inte för personligt. Mår du dåligt – gå till en psykolog, då får du hjälp. De har tystnadsplikt. Behöver du låna pengar, ansök hos banken. De har reglerna klart för sig och hjälper dig om du är kvalificerad… Vi behöver aldrig vara personliga utan kan lugnt träda i den roll som förväntas av oss för tillfället. På så sätt behöver vi egentligen aldrig bryta vår fasad även om vi har med människor att göra dagarna i ända. Bekvämt kanske, när regnet och kylan biter i skinnet. Här är det andra bullar. Här får man tvärtom lätt kontakt med folk, och man hjälps åt. Förbluffande till en början; ovant, men man glider lätt ifrån sina vanor.

Tjaa, vad finns det mer att säga? Värmen och sömnbristen tar ut sin rätt och det går uppenbarligen inte att forma några vidare sammanhängande funderingar.. lösryckta intryck flyter omkring. Den minnesvärda "mangosalladen" till exempel, den utan något spår av mango och så stark att jag svullnar i hela ansiktet och sveper Hadars öl. Men klart värd det! …den konstanta strömmen amerikanska b-filmer i allrummet på vårt hostel, och deras hängivna anhängare, som röker och röker.. vår husråtta; också den verkar vara vänligt inställd. Är den här för att hålla katterna borta? Trivsamt förvisso, allt detta, men överhängande är hela tiden att det här bara är en förlängd mellanlandning. Vi hinner med lite stadsvandring och olika små äventyr, men är annars ganska lata.

Inne i det stora köpcentret vid tvillingtornen möter vi de flesta – kanske nästan alla – olika kulturer och utseenden som försöker samsas på ett och samma ställe. Det känns som att transporteras till en barscen ur en Star Wars-film.

Två dagar passerar i en tropisk dimma framför förvirrade ögon. Kroppen följer en egen klocka och vill sova när det är ljust, medan hjärnan försöker säga att det är absurt. De två verkar trots allt komma någorlunda bra överens, för sömnen kommer när jag kallar på den.

Snart var det dags för en ny tur till vår flygplats, denna gången i god tid. Vi tar taxi hela vägen för en spottstyver. Snart ska vi vara på väg till ännu en ny kontinent, ännu en ny tid att anpassa sig till. Vårt flygbolag tjänar oss troget och här är ett osammanhängade uttryck för vad vi tycker om det.