Fjärran östern väntar inte

Två pojkar på språng genom den annars tomma terminalen, precis så som de någon timme tidigare rusat genom Londons klibbiga höstkväll mot flygbussen. Flygbussarna är en brokig galax av olika företag och avgångsställen – pojkarnas avsedda hade inte brytt sig om att dyka upp.

De är uppjagade och nervöst flåsande, med alla tecken på att ha levt lite för bekväma liv; de rör sig som genom potatismos under tyngden av alltför mycket packning. Den ene släpar på otaliga kilon drakflygningsutrustning, den andra på absurda mängder böcker.

”Jesus, you’re cutting it close, aren’t you!?” utbrister den välvillige vakt som hjälpt dem lösa ut inlämnat bagage och peka ut rätt gate, han själv med mer panik i ögonen än vad de har. En dryg timmes bussresa har resignerat dem för vad som nu komma skall; hinner de så hinner de.

Damen på andra sidan check-indisken är rar, trots den sena timmen. Hon är uppriktigt bekymrad över om hon ska hinna checka in pojkarna i tid; hon stressar och gör flera misstag. Hon har det uppenbara faktum framför ögonen som först nu börjar gå upp för dessa två av Guds egna prototyper: systemen stänger av en timme innan planet går. Varken förr eller senare. Be there or be square. Inga undantag, och vem som tjänar vem – systemen människorna eller tvärtom – är oklart.

Det senare är dock inget som angår dessa två, för de hann. Säkert med en eller två minuter tillgodo dessutom.